Vilken översättning av Vergilius bör man läsa?

2023-09-26

I vårt kära land, vårt kära framstegsdyrkande land, tror många människor på allvar att det senaste alltid är bättre (’det måste det ju vara om vi hela tiden rör oss mot en allt bättre framtid’). Det är därför nästan all historia som skrivs i Sverige idag bara är till för att bekräfta en världsbild, en ideologi eller en idé som finns i författarens huvud, inte för att skapa förståelse för den tid som avhandlas. Och inte heller för att förklara hur vi har hamnat där vi befinner oss idag eller varför vissa traditioner (och här avses inte sådant ytligt som dans kring granen et c.) och idéer har uppstått och kan vara värda att bevara. Samma sak gäller på skönlitteraturens område. Lyfts någon äldre författare fram, görs detta nästan alltid på grund av denna skriftställares idéer eller politiska ställningstagande, inte på grund av författarskapet i sig. Ibland lyfts någon fram därför att hon var kvinna, eller homosexuell. Andra blir nedvärderade därför att deras åsikter eller ideologi misshagar dagens kulturhistoriker och -skribenter. Länge var Viktor Rydberg ansedd som Sveriges ’nationalskald’ och beundrad som få. Detta varade ungefär från hans död fram till 1950-talet. På 60-talet hände dock något. Plötsligt började han ses som reaktionär i vänsterkretsar (Rydberg var ingen reaktionär, han var en liberal som nästan alltid stod på de svagas sida, men hade en principfasthet och ett sanningssökande i sitt tänkande som inte faller radikala personlighetstyper i smaken). Istället lyfte man fram Strindberg. Han var visserligen en redan aktad författare, men absolut ingen ’nationalskald’. Han hade dock i slutet av sitt liv tagit ställning för den socialistiska rörelsen. Hur det gick vet vi. Idag känner många inte till Rydberg, medan Strindberg är den ständiga referenspunkten inom klassisk svensk litteratur. På 70- och 80-talet gavs det till och med ut läroböcker i litteraturhistoria där Rydberg inte alls fanns med, bortretuscherad på samma sätt som Trotskij av Stalin.

Hur ser det ut på översättningens område? Skulle man inte här kunna hålla kvar vid en del klassiska och lyckade översättningar? Trots att området är mer neutralt i ideologiskt hänseende har tyvärr den svenska moderniseringsivern spritt sig även hit. Vad händer när bidrag ges till nyöversättningar där det redan finns en bra översättning? Den gamla översättningen riskerar att trängas ut. Och om den nya översättningen är undermålig eller medioker så tar vår bildningskultur skada. För det är nästan alltid den nyare översättningen som används och rekommenderas av olika institutioner och vid högre studier, oavsett kvalitet. Är det någon idag till exempel som läser Karin Boyes fina översättning av Thomas Manns Bergtagen?

Sedan trettio år tillbaka har nästan alla klassiska antika verk från grekiska och latin översatts av Ingvar Björkeson. Han blev ’upphöjd’ till denna roll (av bland andra Sture Linnér) och hans texter accepteras nästan utan att ifrågasättas, trots att han har fått mycket kritik av personer med insikt i ämnet. Hans Pindaros-översättning blev exempelvis av vissa hårt sågad för ett antal år sedan (https://venanzio.wordpress.com/2009/05/05/critique-av-bjorkesons-pindarosoversattning). Han valde där att strunta i förlagans versmått och helt fritt försöka återskapa den poetiska känslan i originalet. Resultatet var inte särskilt lyckat. Björkesons stora brist ligger nämligen inte i det översättningstekniska. Han förstår och överför betydelsen av originaltexten på ett utomordentligt sätt. Hans stora brist ligger i den poetiska gestaltningen på svenska. Och detta är inte en mindre, ovidkommande brist. Tvärtom är det kanske den viktigaste egenskapen hos en poesiöversättare.

När det gäller Georgica av Vergilius har Björkeson i stort hållit sig till originalets hexameter (förvisso mindre komplicerad än Pindaros’ versmått), vilket höjer språket. Ändå känns det ovanligt lättviktigt och en aning platt. Ungefär som om en svensk under 2000-talet skulle ha skrivit originaltexten, inte en av Roms och världshistoriens största författare!

Under mycket lång tid var Gudmund Jöran Adlerbeths översättning av Georgica allenarådande i Sverige. Han var banbrytande i det att han övergav den friare tolkningen, som tidigare varit kutym, till förmån för en nära trohet mot originaltextens innehåll. Han frångick även franskklassicismens vedertagna versmått och efterbildade istället antikens metrik. I sitt företal till Aeneiden gjorde han den första tydliga framställningen av hur antikens versformer bör överföras på svenska språket, och hans insats blev stilbildande för nästan all kommande svensk poesiöversättning.

Det dröjde nästan två hundra år tills Adlerbeths version fick konkurrens. Överbibliotekarie Tönnes Kleberg efterlämnade vid sin död en så gott som färdig översättning, vilken Lennart Håkanson fullbordade, reviderade och gav ut 1989 (Sånger om lantbruket, Symposion). Och år 2019 kom ­Ingvar Björkeson så ut med sin tolkning (Natur & Kultur).

Här nedan följer en jämförelse av Georgicas inledningsrader (omvänd kronologisk ordning) i de tre senaste svenska översättningarna. Björkeson ligger visserligen föredömligt nära orginaltexten i betydelse och följer i regel versmåttet. Språket kan dock kännas estetiskt bristfällig och saknar för det mesta tyngd. I poetiskt avseende är Klebergs översättning bättre, men också betydligt friare både när det gäller versmåttet, som frångås oftare, och betydelsen. Adlerbeths version är naturligtvis inte felfri. Den kan vara något svår att förstå på sina ställen och han använder en del av sin egen tids poetiska troper överdrivet (brister som vi hoppas ha rättat till i och med vår nyutgåva). Den stora skillnaden jämfört med Björkeson är emellertid, vilket man märker redan av detta korta smakprov, den poetiska känslan.

(Björkeson)
Vad som befrämjar en riklig skörd och under vad stjärnor
jorden lämpligast plöjs och vinrankan bindes vid almar,
hur man har vård om getter och får och uppföder oxar
och vilken kunnig hand som krävs för de sparsamma bina,
därom, Maecenas, handlar min sång …
—

(Kleberg)
Vad som ger markens gröda dess liv och dess leende fägring,
när det är bäst, Maecenas, att plöja och rankorna binda
fast vid almarnas stödjande stam, och konsten att sköta
nötkreatur samt getter och får och de sparsamma bina,
det skall jag sjunga om nu …
—

(Adlerbeth)
Vad som en önskad skörd befrämjar och under vad stjärnor
jorden helst må plöjas och druvornas ranka vid almen
bindas; vad vård bör ges åt fåren och dragarnes avel,
och på vad sätt de sparsamma bin sin idoghet öva,
ämnet, Mecenas, är för min sång …

© Mimer bokförlag