Kyrkan skall naturligtvis verka för att vara oberoende av staten samt protestera mot sådant som uppenbart går emot Guds ord, men då mycket eftertänksamt, och den skall inte vara en politisk kraft på en vänster- och högerskala som sysslar med i huvudsak det världsliga. Ur Till den kristliga adeln av tysk nation av Martin Luther (utkommer januari 2017) läser vi följande:
Ty så säger Paulus: »Ingen befattar sig med världsliga göromål, som vill beflita sig om gudomlig riddartjänst» (2 Tim. 2:4). Nu skulle påven vara överhuvud för och den främste bland dessa, som gör riddartjänst, och dock blandar han sig i världsliga saker mer än någon kejsare eller konung. Så borde man då hjälpa honom ut från detta och låta honom sköta sin riddartjänst. Till och med Kristus, vars ståthållare han berömmer sig av att vara, ville aldrig ha något att göra med världsligt regemente – och det så bestämt, att han till en, som bad honom fälla en dom över hans broder, yttrade: »Vem har satt mig till en skiljedomare åt dig?» (Luk. 12:14). Men påven far fram opåkallad, inlåter sig på allt liksom en Gud, till dess han själv icke mera vet, vad Kristus är, till vars ståthållare han upphäver sig.
Detta gäller i dag inte bara påven utan även Svenska kyrkan såväl som andra kyrkor. Och det blir ju ännu mer anmärkningsvärt när kyrkoledningar till och med driver politiska ståndpunkter som går emot Guds ord.
