2021-04-17
Den 17 april 1521 stod Martin Luther åtalad vid den tysk-kejserliga riksdagen i Worms. Det är den här rättegången som en del historiker har beskrivit som födelsen av den moderna världen. Inför kejsaren och riksdagen i Worms ”stämde dåtiden och framtiden möte”. Man kan också säga att reformationen, om inte startade, så i alla fall här tog ordentlig fart. För om inte Luther hade stått på sig, hade allt tagit slut.
Luther var redan på förhand fördömd och dömd av påven och den romerska kyrkan. Enligt dem återstod endast straffet att bestämmas. Att lekmän hade rätten att bedöma själva skuldfrågan i andliga ting var dem dock otänkbart. Den nye, unge och oprövade kejsar Karl gav efter stort politiskt tryck till slut vika och tillät Luther framträda inför den tyska riksdagen, vilket skedde den 18 april 1521, alltså dag två av rättegången. Luthers furste Fredrik den vises av Sachsen ställningstagande var det viktigaste skälet, men hans popularitet bland folket i Tyskland och nationalistiska politiska krafter hjälpte också till att sätta press, medan det humanistiska partiet lett av Erasmus försökte inta en kompromisshållning, som förvisso i längden var ohållbar, men ändå gav ett visst stöd åt Luther i det omedelbart kritiska läget.
Huvudpersonen själv var orolig att han skulle ge vika och stålsatte sig; i ett brev till Staupitz nämner han Matteus 10:32–33: »Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.» Både hans timliga och eviga liv stod på spel, och spelade han korten rätt, kunde han vinna dem båda, men fel, förlora båda! Han var övertygad om en fällande dom, men hade ändå bestämt sig. När ett sista medlingsförsök anställdes av moderata krafter vägrade Luther. Han var fast besluten att gå till sitt Jerusalem och där möta det nödvändiga ödet.
Här följer slutet på Luthers försvarstal.
Ty han, Gud, fångar de visa i deras listighet, och gör de klokas råd till galenskap (Job 5:13) och omkastar bergen, förrän de förnimmer det (Job 9:5). Därför är det Gudsfruktan vi behöver. Jag säger det inte i den meningen, att så höga herrar hade någon nytta av min undervisning eller förmaning, utan därför att jag inte vill lämna mitt älskade Tysklands tjänst, till vilket jag står i skuld. Härmed vill jag ödmjukt ha befallit och bett ers allernådigaste kejserliga mäjestät och furstliga nåder, att ni inte utan grund låter er övertygas av mina ivriga motsåndare. – Jag är kommen till slutet…
Emedan ers allernådigaste majestät och furstliga nåder önskar ett enkelt svar, skall jag ge det utan spetsfundigheter och krångel, nämligen så: Om jag inte blir övervunnen av vittnesbörd ur Skriften eller av uppenbara förnuftsskäl, så förblir jag övervunnen av de skriftställen, som jag har anfört, och mitt samvete förblir Guds ords fånge. Ty jag tilltror varken påven eller konciliet allena, eftersom det är tydligt, att de ofta har felat och motsagt sig själva. Återkalla kan och vill jag inte, eftersom det varken är säkert eller rådvist, att gå emot sitt eget samvete.
Här står jag, jag kan inte göra annorlunda. Gud hjälpe mig, amen.
https://youtu.be/BsMMKMuL6fQ
© Mimer bokförlag
