I den fina och insiktsfulla uppsatsen om sin hemstad ”Det forna Jönköping” skriver Viktor Rydberg följande:
Men Wieselgrens anmärkning har dock bakom sig ett sakförhållande, som rättfärdigar henne – nämligen den äkta småstadsaktiga lättfärdighet, vilken utdömt och tillintetgjort i så många av våra stadssamhällen allt, som kunnat påminna dem och den besökande främlingen om att de haft en forntid. Historiska minnesmärken skänka någonting av storhet även åt det minsta samhälle; där de saknas, liknar även den störste stad en småstad.
Dessa minnesmärken behöver för all del inte vara fysiska (även om det är vad Rydberg avser här) utan principen kan lika gärna överföras från den offentliga skulpturkonsten och arkitekturen till andra kulturella områden. Även om idén om en svensk kulturkanon för tankarna till det auktoritära, så visar debatten på behovet av en levande kultur som är förankrad i vår egen historia. Tyvärr brukar just sådant som kanon (gr. ’regel’) uppstå långt efter en kulturs blomstringsperiod. Problemet går extremt mycket djupare än så: både allmänhet och politiker är i stort ointresserade av svensk kulturs historia och kulturhistoria. Och de människor som jobbar med kultur professionellt i Sverige idag (nästan samtliga avlönade av stat, landsting och kommuner) framstår mer som politiska aktivister än kulturmänniskor eller konstnärer.
Gråbrödraklostret (rekonstruerat av Rydberg själv), som övergavs vid reformationen, och tyvärr inte bevarades för andra ändamål. Tänk om Jönköping haft kvar denna byggnad idag. Vilken stolthet för invånarna och vilken turistmagnet!
Men Rydbergs tanke, som skrevs under 1800-talets andra hälft, känns skrämmande nära oss moderna svenskar. Många minns och alla känner konsekvenserna 60- och 70-talens vansinniga rivningsvåg, där majoriteten av våra vackra småstäder förvandlades till modernistiska betongklumpar, med det kännetecknande polis, post och domus-torget som kronan på verket. Även allt det gamla i storstäderna höll på att försvinna, tills folket satte stopp (det var för övrigt S-ideologer som drev på denna utveckling, som ansågs vara en viktig byggsten på vägen mot det utopiska S-Sverige). I Stockholm blev Kungsträdgården och almarna droppen, i Göteborg stadsdelen Haga.
Men även om rivningsvågorna har ebbat ut fortsätter samma politik fast i mindre skala. Gamla kulturhistoriska hus tillåts förfalla till en punkt utan renoveringsåtervändo, varvid k-märket övertrumfas av fastighetsägarens äganderätt. Nya hus byggs alltsomoftast i modernistisk stil utan hänsyn till omgivande bebyggelse eller skönhetsvärden. Offentlig konst ställs fortfarande upp i ganska stor mängd. Problemet är bara att denna idag, till skillnad från förr, då den bekostades av donationer och speglade vad folket ville ha, numera är skattefinansierad och därför ofta tar formen av fördold (eller öppen för den delen) politisk propaganda.
© Mimer bokförlag