2021-03-29
Ur Vallfart och vandringsår, Verner von Heidenstams mästerliga debut.
I Ninive, i Ninive det gamla
där blev varannan afton bakat bröd.
I afton låg i mörker bagarstugan.
I ugnen sken sen gårdagskvälln ett glöd.
Men bagardottern, i vars bröst naturen lagt ett glöd, som när som helst kunde slå upp i låga, satt i porten i sin fotsida röda skjorta, barfota, med den långa bagarspaden och med håret grått av mjöl samt viskade med kvarterets vattendragare.
Han såg sig om i gränden, vilken steg
i långa backar mellan hus och murar
och mellan tempelhörnens marmortjurar
mot aftonstjärnan som en himmelsväg.
Han ställde vattenstinna buffelsäcken
mot tröskeln, stötte sina tofflor av
och drog dit in i bagarstugan flickan,
som, skrämd, ett slag med bagarspaden gav.
Ty nu var timmen just, då folket vände
med sina don från åkerfält och brunnar,
och om kvarteret hade sjutti ögon,
det hade också fem och tretti munnar.
I templet hade, yr av virakslukten,
han offrat frukt i kväll, förskrämd och skygg.
Vad gjorde väl, om strax, när han vänt rygg,
en munter präst gått fram och spisat frukten!
Han ville vinna himmeln för ett spratt,
som halp därhän, att han i samma natt
blev flickans gäst, om ej till hanegället,
så några runda timmars tid i stället
att alltid schasas av med kyss och prat.
Att ge en man en kyss, försagd och flat,
det är att ge en hungrig en oblat.
Han ville bröllop. Hon lät be och truga.
Tills hon blev såld hon hörde far sin till.
Hon var ett helgon i en bagarstuga,
en kruka vin, förseglad med sigill.
Den tiden voro jordens gudar glada.
Till livet smög ej varje glimt natur
som genom glömda springan i en lada
en solglimt går till kedjelagda djur.
En enda pligg i kängan kan förstöra
en drottnings dag, en enda tagg kan göra
ett lejon halt – hur skulle icke då
en enda människas förträt förslå
att skorra vasst i glada gudars öra!
Och därför tänkte de i kvällen sena,
där högt på månens horn de gått till sängs:
»Den stackars pilten kan dock ej förtjäna,
att han av flickan evigt utestängs.
Hon är en styvsint en, men vi ha inne
ett känt recept mot ett förhärdat sinne.
Först alltså hålla vi till hands ozon
samt stora massor aqua destillata
och sedan… »Yngste guden löste skon
och lagade i den vid nattens vintergata
på några kol i kinamåmonsskåln
ett litet svart, elektriskt laddat moln.
Han lät det falla genom mörkret sakta
på bagarstugan, i vars skorstensrör
man kunde högt från himmelen betrakta
det glöd som sken i askan nedanför.
Men under torgets akasia, där eldflugorna lyste i löverket, lågo trasmän och uteliggare bekymmerslöst kring en hornlykta och gjorde natten glad med rostad majs och tärning. Från danserskornas gata hördes ur en upplyst öppen dörr entoniga, på måfå upprepade knäppar på en sträng som regndroppars fall på en plåt.
I bagarstugan ville vattendragarn
ta fast i flickan, som med starka tag
och mjuk och mjölig vred sig fri i mörkret
och stannade med spaden lyft till slag.
De voro tätt vid dörrn, som stod på glänt
till flickans sovrum. Årets heta tid,
som nu var kommen, sov på gården bagarn
i halmen mellan åsnan och sitt kid.
Hur likväl flickan värjde sig och lekte,
så stötte knät i bagardiskens kant.
En kaka föll och sprang på tegelgolvet
i bullersamma ringar som en slant.
Nu skedde, vad som annars aldrig skett.
Hon hann ej viskning, men hon sköt, hon drog
förtvivlad vattendragarn in i kammarn.
Och vid den blixt, som i detsamma slog,
besåg han låga rummets kala väggar
och längst i hörnet i ett trebent ställ
den jättestora runda tegelkrukan
och flickans bädd: en matta och en fäll.
Hon själv var, full av ångest, i hans hälar,
drog dörren till, vred ivrig nyckeln om
och lyddes tyst, med hakan stödd på spaden,
om icke bagarn vaknat upp och kom.
När nu hon endast hörde hjärtats slag,
som nyss i gränslös rädsla nästan stannat,
och hörde folkets sorl och tärningskast
och åskans dova skräll, men intet annat,
så fann hon alltihop så måttlöst löjligt,
att hon fick bita i sin hand för skratt.
Och på det hela, var det ej detsamma,
när ingen såg det, i vad rum man satt?
Allt närmre rullade den dova åskan.
Den kom med blixt, som vore dager ren,
och dån, som om ett jättelass med sten
av hundra hästar släpats fram i sken.
Kvarterets hundar tjöto hest. Man tände
de släckta oljolamporna i husen.
Och tramp av flyende, av män med sjuka,
med hustrur, barn och husgeråd och kruka
dog bort i hädelser och gråt av tusen.
Vad var det om ej traktens gamla buse,
han, tempelstörtarn, som drev man ur huse
och gick så tungt, att hälleberget sprack
och sandstenslejon och pyloner föllo
som torn och hästar på ett bräde schack!
»O, mödrar! O, mödrar!» ropade en röst från gatan. »Det är jordbävningen som kommer. Barnet och krukan betunga era steg – båda kunna ni ej rädda!» – Därefter klingade tusentals krukor hela gränden bort igenom och med smällande skor och lättade steg avlägsnade sig de flyende kvinnorna.
Den starke vattendragarn lyfte flickan
som om ett barn och hade redan sträckt
sin hand till låset, då hon drog hans huvud
mot sitt i värmen av sin andedräkt.
Hon låg där vid hans bröst med armen om
hans svarta nacke. Hon var ej sig lik.
Hon låg så blundande, så lugn som dövad
av faran, bullret och av folkets skrik.
Hon viskade, vad minst av allt han tänkt.
»Vårt hus skall störta. – Si, du har mig här!
Du var mig hemligt kär i livets dagar,
den natt jag dör är du mig dubbelt kär.
Vart vill du föra mig? Du vet jag säljs
åt förste köpare min far kan skaffa.
Bliv kvar i natt! Här fattas ett ’i morgon’,
och utan det kan aldrig far min straffa.»
Hur noga mindes han ej bagarns hot
att sälja flickan redan inom året
till rike gråhårsgrannen mitt emot,
som satt med fötterna på varma krus
och hade elva hustrur i sitt hus
och tand av vax och mage som ett valv.
En skäppa silver skulle flickan kosta,
fast grannen prutade och bjöd en halv.
Han kysste hennes hår, som fäste vid
hans läpp en liten kula hårdnad deg.
Han vred så nyckeln, som bar åtta skären,
ur stängda låset, räckte den och teg.
Men när hon tog den, lyfte den och gick
till fönstergallret, sjöng det för hans öra:
Nu har du låst din egen grav, min son.
Var vattensäcken dig för tung att föra?
Tag dock förnuft och rym med flickan raskt
till berget, där som barn du vaktat svin!
Låt sedan bagarn tro, att dottern sover
som jungfru under Ninives ruin!
Den gamle bagarn hade byggt sitt hus
av kvadersten, som skulle krossa båda.
En yngre bagare han skulle byggt
av ler och strå, vars fall var utan våda;
och strå och lera höll ihop för resten
som lim och trä, som konungen och prästen.
Nu höll hon genom fönstret denna nyckel,
som ensamt kunde öppna återväg
till glada livet, där hon lärt att älska
sitt stora tråg, sin spade och sin deg.
Där vattendragarn, när de slutat baka,
höll upp för ögat hålet i en kaka
och stannade med jättebreda skritt
och blinkade och lät sitt öga säga:
Ditt bröd är bagarns, är ditt hjärta mitt?
– Och där om natten blek av fröjd hon hört
den gamle bagarn, när med lyfta händer
och vit av mjöl han sjöng i ugnens sken
förgätna formler, myter och legender.
Från axeln ströks av gallret skjortan ned.
Den blanka ringen sken på överarmen,
som bar låg sträckt på det bisarra block,
som, fäst med krampor, gjorde fönsterkarmen.
– ett sandstensblock, som bagarn brutit ur
en rasad kungagrift det förra året,
och där i nött relief en furste höll
en knippe slagna negerfolk i håret.
»O, söner! O, söner!» ropade en röst från gatan. »Er spade och er sjuke far betunga era steg. Båda hinna ni ej rädda!» Därefter hördes tusentals spadar kastas i stenarna hela gränden bort igenom och med lättade steg avlägsnade sig de flyende männen.
»Att rymma?» Flickans röst var kärv och hård.
»Nej, med den största stund, mitt liv består mig,
vill jag förgås och aldrig se de år
då du tar flera hustrur, då du slår mig!»
Hon lät den hala nyckeln sakta glida
allt längre ut på fingret – tills den föll.
Men när den klang i gränden, for hon samman
och grät mot bagarspaden som hon höll.
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Men det vart aldrig någon jordbävning, endast ett svårt åskväder. När bagarn tidigt om morgonen fann de båda unga innestängda i ett enda rum med en enda vattenkruka och ett enda täcke och med nyckeln nedanför på gatan, kom han ihåg kvarterets trettifem munnar. Förbannande gav han sin välsignelse. – Då tackade vattendragarn glada gudar.
