2023-06-02
När vi kommer in i handlingen har Gunnlaugs rival Ramn gift sig med Helga, Gunnlaugs trolovade, under dennes frånvaro och mot hans uttryckliga vilja, Helga ovetandes att Gunnlaug levde och var på väg tillbaka till Island.
Numera hade Ramn alls ingen glädje i sitt samliv med Helga – alltsedan hon och Gunnlaug träffats. På sommaren red man med stora följen till tings: Illuge svarte och hans söner, Gunnlaug och Hermund, Torsten Egilsson, Anund från Mossfjäll och Ramn och hans andra söner samt bonden Svarting. Skafte Toroddsson var då ännu lagsagoman. En dag, då alla målen varit före och folket mangrant samlat sig vid lagberget, äskade Gunnlaug ormtunga sig ljud och sade:
– Är Ramn Anundsson här?
Han jakade.
– Du vet, att du tagit rnin löfteskvinnn från mig, sade Gunnlaug, och du har gjort dig till min fiende. Därför vill jag nu bjuda dig envig här på tinget, på Öxarå holme, med tre dagars frist.
– Det är gott bjudet, svarade Ramn, vad man ock av dig kunnat vänta, och jag är fullt färdig att möta dig, så snart du vill.
Med detta avtal var bådas fränder mycket illa till freds, men det var på den tiden lag, att envar, som fann sig förorättad av en annan, kunde bjuda denne holmgång[2].
När de tre dagarna gått, rustade de sig till tvekampen, och Illuge svarte ledsagade sin son med en stor flock män hän till holmen. Ramn följdes dit av sin fader, Skafte lagsagoman och andra sina fränder. Innan Gunnlaug trädde ut på valplatsen, kvad han denna visa:
Glad med goda svärdet
går jag ut till holmen.
Hägne Gud i himlen
hult med lycka skalden!
Klyva skall min klara
klinga lockig nacke –
Helgas makes huvud
hoppe lätt från bålen!
Och Ramn svarade honom ifrån holmen detta:
Skald, ej vet du, vilken
vist bland skalder hägnas:
ej ännu i eggen
är min klinga duven.
Bittert bud hon spörjer
båd’ som mö och änka,
om så blir, att båda
bålt varann vi fälla.
Hermund hade att hålla skölden för sin broder Gunnlaug och Svarting för Ramn. Med tre mark silver skulle den lösa sig ur enviget, som först vart sårad. Ramn hade första hugget, eftersom han blivit utfordrad, och han högg ovan i Gunnlaugs sköld, så att svärdet brast under fästet, ty hugget föll med stor kraft; och klingspetsen snuddade studsande upp mot Gunnlaugs kind och gav den en mycket lätt skråma. Då sprang Illuge och Anund och många andra fram mellan kämparna.
– Jag förklarar Ramn övervunnen, ty han står vapenlös, sade Gunnlaug.
– Men jag kallar dig besegrad, svarade Ramn, ty du är sårad.
Då vart Gunnlaug häftigt vred och ropade, att striden ännu icke var slutad. Men hans fader Illuge förklarade, att de för den gången kämpat nog.
– Önska ville jag, sade Gunnlaug, att jag och Ramn en annan gång möttes så, att du, fader, vore för fjärran för att kunna skilja oss åt.
Härmed åtskildes man och vände åter till sina bodar. Nästa dag vart det i lag satt, att hädanefter vore all holmgång förbjuden på Island. Det skedde efter de yppersta mäns råd, som då var tillstädes, och var de de visaste i landet. Denna holmgång mellan Gunnlaug och Ramn var alltså den sista, som hölls på Island.
[2] Holmgång var en tvekamp under strängt lagbundna former, genom vilken även rättsliga tvister kunde avgöras. Såsom namnet antyder, försiggick ett dylikt envige ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Där tillgång på dylika holmar saknades, omgav man stridsplatsen med ett stängsel; stridsplatsen behöll även i denna form sitt gamla namn. Vid holmgång skulle de kämpande bruka endast svärd av en viss längd och växla hugg i en viss ordning, varjämte de hade lov att begagna tre sköldar vardera; dessa sköldar hölls icke av kämparna själva utan av deras sköldsvenner. Då holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före stridens början holmgångslagen framsägas av den utmanande. Den utmanade hade rätt att ge första hugget och att sätta en annan man i sitt ställe. Den som först blev sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande av en summa, ”holmlösen”, som vanligen utgjorde tre mark silver.
Berättelsen ingår även i denna samlingsvolym.