Ur boken Aisopos fabler:
En bonde fann en kall vinterdag under en häck en av köld nästan alldeles död orm. Han kände medlidande med det stackars djuret, förde hem det och lade det på eldstaden nära elden. Sedan ormen åter kvicknat till av värmen, reste hon sig upp och ringlade sig med ett förskräckligt väsande mot sin välgörares hustru och barn. Mannen, som hörde deras skrik, störtade in och högg ormen i stycken med en trädgårdshacka, som han hade i handen. »Eländiga kräk!» sade han. »Är detta den belöning du ger den, som räddade ditt liv? Dö, som du förtjänar, men en vanlig död är alltför god för dig.»
Inbilsk och självupptagen är hon ofta, människoormen.
© Mimer bokförlag