2021-02-01
Vi bjuder här på ett begränsat utdrag ur vår Beowulf-utgåva, angående diktens ursprung m. m.
Diktens förhistoria, ålder, handskrift
Som bekant torde vara, har man särskilt i Tyskland, med en viss förkärlek sökt göra gällande den s. k. Liedertheorien för äldre, mera omfattande episka dikter såsom Iliaden, Odysséen och Nibelungenlied; med andra ord, man har sökt uppvisa, att var och en av dessa dikter i sin nuvarande form härstammar från flere olika författare. Även på Beowulfdikten har man velat tillämpa denna teori; i synnerhet har den berömde tyske språk- och fornforskaren Müllenhoff genom en detaljerad granskning sökt bevisa, att dikten förskriver sig från sex olika personer. Denna åsikt vann på grund av Müllenhoffs stora auktoritet i andra forntidsfrågor till en början rätt stor tillslutning inom Tyskland, men torde numera få anses övergiven. Lika ohållbar är bl. a. av kronologiska skäl den åsikten, att angler och friser skulle hava medfört stoffet till dikten vid sina erövringståg till England. Osökt åter och högst sannolikt är Schücks antagande, att detta stoff utgjorts av danska och götiska sagor eller dikter, som av köpmän eller klerker överförts till England och därstädes, med tillägg av annat sagomaterial, av en kristen skald om- och hopdiktats till ett tämligen enhetligt epos, i vilket dock de olika tonarterna och den hedniska grunden tydligt framskimra genom den kristna omklädnaden. Den förra och större delen av dikten (I–III), som i allmänhet utmärker sig för en ledig och lättflytande diktion samt trots det där skildrade tolvåriga lidandet genomandas av segervisshet och segerjubel, är antingen av danskt ursprung (att döma av skådeplatsen) eller har till underlag en götisk saga, som på sin väg över Danmark därstädes blivit retuscherad samt tillökt med inledning och episoder, vartill slutligen den engelske skalden lagt åtskilligt ur sin egen fatabur [vad Wickberg menar att detta skulle vara, förutom det kristna inslaget, är oklart]. Helt olik är emellertid den andra delen (IV), som handlar om drakstriden och otvivelaktigt är av götiskt ursprung. Diktionen är mera hård och tung; språket böjer sig stundom blott motsträvigt under skaldens grepp, och här och där frambryter en stark underström av dystra aningar om fäderneslandets stundande fall. – Schücks förmodan, att sagornas överflyttning till England förmedlats av friserna, som vid den ifrågavarande tiden stodo i livlig förbindelse såväl med detta land som med Skandinavien, är i och för sig rätt sannolik; däremot talar dock det starka framhävandet i dikten av frisernas trolöshet. Dock få dylika kriterier ej anses för avgörande.
Diktens hemort är sannolikt mellersta delen av det egentliga England (Mercien) men den föreligger oss omklädd i sydengelsk språkdräkt, i vilken dock kvarstå spår av skaldens dialekt.
I fråga om diktens ålder giver oss det historiska innehållet i densamma tvenne hållpunkter, 1) På ett par ställen skildras Hygelacs död i en strid mot franker och friser. Enligt frankiska krönikor skall denna ha ägt rum någon gång mellan åren 512 och 520. Då måste naturligtvis dikten vara skriven efter denna tid. 2) Å andra sidan omnämnas Merovingerna såsom fruktansvärda fiender (v. 2921), och sannolikt är då, att skalden levat antingen före eller ej långt efter denna härskareätts utslocknande eller rättare detronisering år 752. Vanligen antages dikten vara författad i början av 700-talet.
Den är bevarad blott i en enda handskrift, som finnes i den Cottonska boksamlingen i British Museum, signerad Vitellius A XV, och innehåller diverse saker. Den dyrbara urkunden skadades vid en eldsvåda år 1731, dock, så vitt jag själv kunnat märka, ej så svårt som vanligen uppgives; men tidens tand och oskicklig inbindning (bladens kanter ha överklistrats med grovt papper) ha samverkat att utplåna eller göra oläsligt åtskilligt, som ännu i slutet av 18:e århundradet kunde läsas. Då tog nämligen den lärde dansk-isländaren Grim Thorkelsson, vanligen kallad Thorkelin, två avskrifter av handskriften, vilka ännu finnas i behåll och på grund av nyssnämnda omständighet äro av stor betydelse för textkritiken. På grundvalen av dessa avskrifter utgav Thorkelin, sedan frukten av hans mödor en gång blivit förstörd genom bombarderingen av Köpenhamn 1807, äntligen år 1815 den första upplagan av ’Beowulf’ under titeln ’De Danorum rebus gestis secul. III et IV poema Danicum dialecto Anglosaxonica’. I de äldre upplagor, som utgåvos av engelsmännen Kemble och Thorpe, av Grundtvig (med ett i hans egendomliga, själfulla stil avfattat företal om diktens mytiska och historiska underlag), av Grein såväl separat som i den monumentala samlingen ’Bibliothek der angelsächsischen Poesie’ (ny upplaga utgiven av Wülcker), hade utgivarne naturligtvis gott tillfälle att i första hand rätta uppenbara skrivfel i handskriften och framlägga sannolika emendationer. Under de senaste årtiondena har Beowulf-litteraturen – textupplagor, avhandlingar, översättningar – varit stadd i en väldig tillväxt. Tyvärr förhåller det sig dock så, att det faktiska underlaget för forskningen i ämnet fortfarande är mycket begränsat, de slående och övertygande gissningarna helt få, men antalet av mer eller mindre osäkra antaganden översvallande stort. På den sista tiden har emellertid framträtt en lovvärd tendens att i möjligaste mån söka bevara och försvara handskriftens läsarter.
Rudolf Wickberg
Utgivarens anmärkningar
Beowulf-forskarna sysslar med i huvudsak två frågeställningar: kvädets ålder och ursprung, och identifieringen av den folkgrupp som Beowulf tillhörde. När det gäller åldern kan man säga att den datering Wickberg nämner ännu idag anses som sannolik (början av 700-talet) och att den bevarade handskriften torde vara nedskriven omkring år 1000 i mellersta England. I det andra spörsmålet har dock flera teorier framförts under årens lopp som har vunnit anhängare, varför en kort genomgång kan vara på sin plats.
När Thorkelins omnämnda publicering ägde rum 1815 ansågs Beowulfs folk vara götar. Detta med hänvisning till att handskriftens ’geatas’ faktiskt motsvaras ljudmässigt av svenskans ’götar’. Fornengelskans ea motsvarade det dåtida nordiska au vilket i sin tur idag har omvandlats till ö. Slaget på Vänerns is som Wickberg nämner har starkt (om ej fullständigt) stöd i den isländska litteraturen, och ’Korpskogen’ där ett annat slag utspelar sig skulle då kunna vara Tiveden.
Denna teori ifrågasattes av Pontus Fahlbeck år 1884, som istället ville påvisa att geaterna var jutar, en hypotes som vann anhängare i Sverige i form av bland andra Viktor Rydberg[7] (vid denna tid förutom författare mytolog, professor i kulturhistoria och inflytelserik opinionsbildare) och just Rudolf Wickberg. I den första upplagan av dennes översättning var det därför jutarna som förklarades vara Beowulfs folk.
I början av 1900-talet kom dock genom Henrik Schück teorin om västgötarna att åter vinna terräng för att så småningom helt tränga ut den om jutarna. Det var främst idén om att götarna som ett ’inlandsfolk’ inte kunde motsvara de sjöfarande ’väder-götarna’ i diktverket, som hade fått Fahlbeck att leta annorstädes, men Schück visade att både norra Halland och södra Bohuslän mycket väl kunde ha tillhört västgötarna. Wickberg ändrade nu uppfattning.
Därefter har flera andra identifieringsförsök gjorts: ölänningar, gotlänningar, östgötar. Den mest långsökta teorin lanserades av den ansedde forskaren Curt Weibull 1974; enligt honom var geaterna daner. En sådan tolkning skulle dock helt slå sönder verkets handling och förminska dess konstnärliga värde.
Samtliga dessa rön har tagit sin utgångspunkt i detaljer i historien som inte anses stämma. Men det förefaller osunt att avfärda helheten på grund av detaljen – sådan kan ju ha ändrats i poetiskt syfte eller av missuppfattning – snarare bör väl detaljen avfärdas på grund av helheten. Sammantaget finns fortfarande starka argument för att det rör sig om västgötar, men det är omtvistat och var och en får bilda sig en egen uppfattning. För läsvärdet har det ringa betydelse (med undantag för Weibulls teori).
Beowulfkvädet har beskrivits som en nordisk Iliad och Odyssé. Att verket endast har överlevt i fornengelsk form behöver inte betyda att det inte från början är av nordiskt ursprung. Något originalmanuskript existerar inte, och vi vet inte om det ens har funnits.[8] Troligen rör det sig om en muntlig tradition som slutligen nedtecknats. Frågan om ’Beowulfs’ även till författareskapets nordiska ursprung bör i alla fall inte avfärdas lättvindigt. Sune Lindqvist har i sin uppsats ’Sutton Hoo och Beowulf’ (1948) velat visa att verket sammanställts för att hedra en dynasti i England med härstamning från Norden. Han stöder detta delvis på den stora likheten mellan båtgraven i Sutton Hoo i sydöstra England och samtida uppsvenska gravar i Vendel och Valsgärde (anhängare av denna teori finns även i England). Vem skulle då den utvandrade stamhövdingen vara som fört med sig stoffet och vars ättlingar nedtecknat det eller åtminstone fört det vidare? Det är Wiglaf, hjälten och Beowulfs vapenbroder i kvädets sista del (vv. 2602 – 04):
Wiglaf hette en avhållen sköldkämpe,
Scilfingafurste, Weohstans son,
Älfheres frände.
Scilfingar var en beteckning på Uppsalakungarnas ätt.
Det norröna märker man inte minst i de många omskrivningarna, ’heiti’ och ’kenningar’. Kenningar är omskrivningar i minst två led. I själva verket är namnet Beowulf en kenning: det betyder bi-varg, en kenning för björn.
För oss utgör Beowulfkvädet en lika stor skatt som för den engelskspråkiga världen (även de tillägnar sig verket i översättningar), inte bara som litterärt verk och underlag till den faktiska historieskrivningen utan i lika hög utsträckning som skildring av livet, föreställningsvärlden och konsten på den tiden. Bilden av nordborna som simpla, grova, skrålande varelser i mjödsalen får här revideras: de spelar harpa, sjunger, läser poesi för varandra, har en högt utvecklad och sofistikerad umgängesetikett och moral, konsthantverk och gåvor skattas högt (i synnerhet ringar och krigsutrustning), ja i stort framträder bilden av en högkultur. Hjältar och kungar förväntas vara både stridsdugliga, modiga och visa, moraliska, till och med konstnärliga; en stark ledare med dålig karaktär kunde ställa till så mycket större skada för ett folk.
Den sagoartade delen av innehållet bör icke tolkas som endast fantasirik underhållning. Det mytologiska underlaget för dessa äventyr är människans kamp mot okända krafter antingen av moralisk natur, det onda i tillvaron och hos människor, eller i naturen. Forntidens aningsrika tänkare och poeter, vilka oftast var förenade i en och samma person, hade tankar som inte utvecklade sig i abstraktionstrådar, utan länkade sig till kedjor av konkreta bilder.
Mikael Mosesson
[7] Rydberg gillade för övrigt Wickbergs tolkning av ’Beowulf’: »Beowulfdikten är nu äntligen införlivad även med den svenska litteraturen genom en förträfflig översättning, verkställd av lektorn d:r Rudolf Wickberg.» (ur ’Undersökningar i germanisk mytologi’)
[8] Huruvida den bevarade handskriften är den första på fornengelska eller endast en avskrift från en tidigare vet vi inte heller.
[9] I sammanhanget kan nämnas att Erland Lagerlöfs översättningar av Iliaden och Odysséen nyligen har utkommit i uppskattade nyutgåvor. Det är inte bara originaltexter som bör betraktas som klassiska.
© Mimer bokförlag
