Varför firar vi Lucia? Berättelsen om hennes liv
Santa Lucia av Francesco Del Cossa c:a 1470
2016-12-13
Vi firar Lucia under årets mörkaste tid såsom ”ljusets helgon”. Hon dog som kristen martyr 304 e. Kr. i Syrakusa på Sicilien. Ur boken Tidiga kristna martyrer:
De texter som i dag sjungs till Lucia-melodin i Sverige är skapade till det moderna svenska firandet (den första publicerades 1921). Melodin hämtades hit på 1800-talet från en populär neapolitansk visa som sjöngs av skepparna på små passagerarslupar, men den har liten direkt koppling till själva Lucia-legenden utan handlar om den lilla halvön Santa Lucia i Neapelbukten. Här följer Fredrika Bremers översättning av den första strofen i originalvisan. (Livet i Gamla Världen, Del 2, Italien)
Silverklar stjärnan
glimmar i havet,
stilla är vågen,
gynnande vinden.
Kom till min täcka
flygande snäcka,
Santa Lucia!
Santa Lucia!
Lucias namn delar rot med det latinska ordet för ljus, lux. Hon har därför blivit skyddshelgon för de blinda och ögonskadade. Hon vördas som helgon i den romerska, lutherska, anglikanska och ortodoxa kyrkan. – Andra protestantiska kyrkor saknar ”helgon” i någon annan mening än den ursprungliga: ”en troende”, medan de behölls i den lutherska (liksom den anglikanska). Här är de dock endast förebilder, inte himmelska medlare, och böner till helgon är förbjudna.
Det ursprungliga firandet av Lucia skedde inte den 13 december utan på midvinterdagen, årets kortaste dag: hon hjälper oss att övervinna den mörkaste tiden på året.
’Tis the year’s midnight, and it is the day’s, Lucy’s
(John Donne, ur ”A Nocturnal Upon St. Lucy’s Day, Being The Shortest Day”)
Det röda skärpet som vår Lucia bär är en symbol för blodet och martyrskapet, den vita dräkten för hennes renhet, och det gröna i kransen eller ärekronan, såsom varande palmkvistens färg, representerar segern över mörkret, det är ondskan. Hennes attribut oljelampan motsvaras hos oss av de brinnande ljusen.
Lucia föddes enligt traditionen år 283 e. Kr. i Syrakusa på Sicilien. Hon skall enligt nutida uppgifter ha blivit martyr år 304. Stämmer redogörelsen i Gyllene legender nedan så dog hon däremot den 1 maj 305 e. Kr., samma dag som kejsar Diocletianus avgick. – Den diocletianska förföljelsen var den värsta i Romarrikets historia och den sista stora kraftmätningen mellan hedendomen och kristendomen. Kristna skrifter skulle brännas, kyrkor rivas, kristna arresteras och avrättas, deras egendom tillfalla Rom. – Efter detta upphörde förföljelserna; kristendomen hade segrat efter en 300-års blodig men fredlig kamp. Det har beräknats att mellan 1 och 3 miljoner kristna vittnen då hade fått sätta livet till. (Lance Ralston, History of the Christian Church, Podcast, Avsnitt 4: Martyrs, 17 nov 2013)
Eusebios var själv ett ögonvittne till dessa förföljelser som påbörjades år 303 och pågick till Konstantins edikt i Milano år 313.
Det var i det nittonde året av Diocletianus’ regering [303 e. Kr.] i månaden Dystros, kallad Mars av romarna, då passionstiden närmade sig, som kejserliga påbud anslogs överallt, befallande att kyrkorna skulle jämnas med marken och Skrifterna brännas upp och de som hade ett ämbete avsättas och privatanställda förlora friheten om de vidhöll sin kristna bekännelse. (Kyrkohistoria 8:2)
Den äldsta bevarade källan om Lucia är från 400-talet, men det är från Jacobus de Voragines storsäljare Gyllene legender från slutet av 1200-talet som kanske de flesta människor har bildat sig en uppfattning om henne, varför den versionen här återges. Denna text skiljer sig emellertid från de flesta andra i denna bok i det att den är skriven långt efter det inträffade. Den medeltida, starkt katolska färgen bryter också av.
Här följer den välsignade jungfru Lucias liv.
Lucia betyder ljus, och ljus är skönt att skåda, efter vad Sankte Ambrosius sade: ”Ljusets natur är sådant, det är behagfullt att skåda, det sprids överallt utan att vila, det letar sig rätt fram utan irrfärder; och det späds eller spills inte ut, och därför har det visat sig att den saliga Lucia hade jungfrudomens skönhet utan fördärv; medmänskligt väsen utan omoralisk kärlek; rättfärdighet och gudfruktighet utan snedsteg; längs den rätta vägen genom ihållande arbete utan lättjans förspillande försummelse. I Lucia är ljusets väg uttalad.”
Sankta Lucia, den heliga jungfrun, föddes på Sicilien av ädel börd, i staden Syrakusa. När hon hörde om det goda ryktet som Sankta Agata hade, vilket publicerades och spreds överallt, for hon genast till hennes grav tillsammans med sin mor som hette Euthycia, som hade en åkomma, kallad ”den blodiga flytningen”, vilken återkom vart fjärde år, och som ingen läkare eller kirurg kunde bota.
Och när de gick i mässan, läste någon ett evangelium som nämnde en kvinna som hade botats från blodgång genom att nudda Jesu Kristi klädfåll. När Sankta Lucia hörde detta, sade hon genast till sin moder: ”Mor, om du tror att detta som har lästs är sant, och likaså att Sankta Agata nu har hos sig Jesus Krist, och även att hon för hans skull led vittnesdöden, och om du, i denna tro, vidrör hennes grift, skall du helt säkert omedelbart botas och helas.”
Därpå, efter mässan, då folket hade lämnat, föll de två ned på sina knän vid Sankta Agatas gravvård, ja i bön gjorde de det detta, och i gråt började de be om hennes hjälp och stöd. Sankta Lucia föll i sömn under sina böner för modern, och i sömnen såg hon Sankta Agata bland änglarna, förnämligt smyckad med ädelstenar, som sade följande till henne: ”Lucia, min söta syster, hängiven Guds jungfru, varför ber du till mig för din moder, för sådant du själv helt snart må ge henne? För jag säger dig sanningen, att för din tro, och din godhet, är din moder trygg och hel.”
Vid dessa ord vaknade Sankta Lucia förskräckt upp, och sade till sin moder: ”Mor, du kommer att bli botad och hel; jag ber dig för hennes skull, av vars böner du blir helad, att du aldrig påtalar för mig att jag skall ta en man eller make, jag ber dig, att du tillåter mig att ge allmosor, så att jag kan komma till min frälsare Jesus Kristus.”
Hennes moder svarade henne: ”Väna dotter, ditt fädernesarv, som jag har erhållit för nio år sedan, då din fader dog, har jag inte förslösat, utan mångfaldigat och ökat; men avbida tills jag har gått ifrån denna värld, och därefter gör som dig behagar.”
Sankta Lucia sade: ”Söta mor, hör min förmaning: den är inte älskad av Gud, som av kärlek ger det han inte behöver själv, men om du vill vara Gud tillgiven, ge för honom det du kan offra, ty efter din död kan du inte på något sätt använda dessa tillgångar. Det som du ger när du dör, det ger du därför att du inte kan ta det med dig. Giv då för Guds skull medan du lever; och så rikligt som du ville ha givit mig tillsammans med en make, börja med att ge detta till ditt folk för kärleken till Jesus Kristus.”
Så talade Lucia till sin moder, och varje dag gav de allmosor av sina tillgångar. Och när de nästan hade sålt hela sitt arv och alla sina juveler, kom tidender till den man hon skulle gift sig med och var trolovad till, som begärde sanningen av Lucias amma, om varför de hade sålt sitt fädernesarv.
Hon svarade varsamt, och sade att de hade gjort det därför att Sankta Lucia, som skulle ha varit hans fru, hade funnit en annan som hade ett skönare och ädlare arv än hans, vilket de ville lösa ut innan de skulle gifte sig.
Dåren trodde på det, för han förstod köttsligt det som amman hade menat andligt, och han hjälpte dem att avyttra sitt arv. Men då han förstod, att hon gav allt för Guds kärlek, och kände sig bedragen, anklagade han genast Lucia, och kallade henne inför en domare vid namn Paschasius, en otrogen och hednisk man. Och det var på grund av att Lucia var kristen, och att hon gick emot kejsarens lag, som Paschasius anklagade henne och uppmanade henne att dyrka och offra till gudabilderna.
Hon sade: ”Offer som behagar Gud är att besöka änkor och föräldralösa, och att hjälpa dem: jag har oupphörligt de tre gångna åren gjort sådana offer, och eftersom jag inte har något kvar att göra ytterligare sådana offer med, offrar jag mig själv till Honom; låt honom göra med sitt offer såsom han önskar.”
Paschasius sade: ”Du må tala dessa ord till kristna människor, de är välbekanta för er, men till mig, som upprätthåller kejsarnas lagar, säger du dem fåfängt.”
Sankta Lucia sade: ”Håll du dina herrars lagar, jag skall hålla Guds lag; du tvekar att förarga dem, och jag skall undvika att förarga min Gud; du vill behaga dem, och jag åtrår endast att behaga vår Herre Jesus Kristus.”
Paschasius sade: ”Du har spenderat ditt fädernesarv på de vanvördiga, och därför talar du också såsom en vanvördig.”
Hon sade: ”Jag har placerat mitt fädernesarv på en säker plats; varken mitt hjärtas eller min kropps fördärv har jag rättat mig efter eller tålt.”
Paschasius sade: ”Vem må det vara som fördärvar hjärtat och kroppen?”
Hon sade: ”Ni fördärvar hjärtanen, om vilket aposteln sade: ’Låt icke förföra er; ont snack förkränker goda seder.’ Ni uppmanar själarna att överge sin skapare och stärker Djävulen med offer till belätena; kroppens fördärvare är de som älskar köttets kortvariga lusta och föraktar andliga fröjder, vilka består evärdligen.”
Paschasius sade: ”Dessa ord som du talar kommer att upphöra när du pinas.”
Hon sade: ”Guds ord må ej upphöra eller ta slut.”
Paschasius sade: ”Hur så? är du Gud?”
Hon sade: ”Jag är Guds tjänstejungfru, och vad jag säger, det vare Guds ord, ty han säger: ’Och ni skall varda framdragna för furstar och konungar; och det är icke ni, som talar, utan det är er Faders Ande, som talar i er.’”
Paschasius sade: ”Och därmed är den Helige Ande i dig?”
Hon sade: ”Aposteln sade att de som lever rent är Guds tempel och att Guds Ande bor i dem.”
Paschasius sade: ”Jag skall minsann ta dig till horhuset, där du skall förlora din renhet, och då skall den Helige Ande lämna dig.”
Hon sade: ”Kroppen kan inte fördärvas om inte hjärtat och viljan samtycker därtill: för om du tvang mig att offra med mina händer till gudabilderna, mot min vilja, skall Gud avvisa det, ty han dömer endast det som sker i vilja och samtycke. Och därför, om du skändade min kropp utan mitt medgivande, och mot min vilja, skall min renhet fördubblas och tillgodoräknas min ärekrona. Vad du än gör mot kroppen, som är i din makt, inverkar inte menligt mot Jesu Kristi tjänstejungfru.”
Då beordrade Paschasius att stadens vanvördiga skulle komma dit, till vilka han överlämnade Sankta Lucia, sägandes: ”Kalla andra till er för att skända henne, och arbeta på henne tills hon är död.” Genast skulle slöddret ha dragit henne därifrån till horhuset, men den Helige Ande gjorde henne så tung och ohanterlig att på intet sätt förmådde de rubba henne ur stället, varför många av domarens tjänare försökte hjälpa till att dra henne, men hon förblev stilla. Sedan band de rep runt hennes händer och fötter, och alla drog, men hon förblev hela tiden fast som ett berg, orubblig. Varför Paschasius blev mycket upprörd och arg, och kallade på sina trollkarlar, vilka inte förmådde flytta henne med all sin trollkonst.
Då spände Paschasius för många oxar, för att dra henne, och ändå förmådde de inte rubba henne ur fläcken. Då krävde Paschasius att få veta hur det kom sig att en vek mö inte kunde dras eller flyttas av tusen man. Hon sade: ”Det är Guds verk, och om du så tillsatte tio tusen man kunde de inte rubba mig.”
Av dessa ord plågades domaren svårt, och Sankta Lucia sade till honom: ”Varför plågar du dig själv så? Om du har bevisat att jag är Guds tempel, tro det! Om du inte har prövat, lär dig att pröva!” Och härav plågades domaren än mer, för han insåg att hon gjorde honom till åtlöje. Varför han anlade en stor eld runt Sankta Lucia, och hade beck, kåda och kokande olja kastat på henne, och hon utstod helt stilla elden, och sade: ”Jag har bett till Jesus Kristus att denna eld ej må ha någon makt över mig, så att de kristna som tror på Gud gör ett hån av dig. Och jag har bett om uppskov med min vittnesdöd, för att ta bort rädslan och fasan hos de kristna att dö för Jesu Kristi tro, och för att ta bort det avskräckande i mitt martyrskap från hedningarna.”
Domarens vänner såg att han var förvirrad av Sankta Lucias ord, och mycket plågad av det utdragna, och därför stack de ett svärd genom hennes hals, och trots det dog hon inte på en gång, utan talade till folket, sägandes: ”Jag tillkännager och visar för er att den heliga kyrkan skall ha fred, för Diocletianus, kejsaren, fienden till den heliga kyrkan, blir denna dag av med sin myndighet, och Maximianus, hans medkejsare, är denna dag död. Och liksom Sankta Agata är skyddshelgon för och bevarare av Catania skall jag bli utsedd till skyddshelgon för Syrakusa, denna stad.”
Och medan hon talade sålunda till folket, kom poliser och tjänstemän från Rom för att ta med sig och föra Paschasius till Rom, för han var anklagad inför Roms senat för att ha utplundrat provinsen; varför han fick sin dom av senaten och fick sitt huvud avhugget.
Sankta Lucia flyttade sig aldrig från platsen där hon sårats av svärdet, och dog inte heller förrän prästen kom och medförde vår Herre Jesu Kristi signade kropp. Och så snart hon hade emottagit det heliga sakramentet överlämnade hon sig och gav upp sin själ till Gud, tackande och prisande honom för all hans godhet. På denna samma plats är en kyrka uppförd i hennes namn, där många underverk har skett till vår Herre Jesu Kristi ära, som har välsignat världen i oändlighet. Amen.
Översättning av Mikael Mosesson
Copyright © Mimer bokförlag 2016
