Tänk att de har mötts ändå, Esaias Tegnér och Viktor Rydberg.
Esaias Tegnér
De träffades i Växjö, under Rydbergs olyckliga tid där som gymnasist. Tegnér var biskop, men hans själskrafter var på upphällningen. Åtminstone hade han redan varit skickad till ett ”dårhus” i Tyskland av sin fru, och han var nu en stukad människa, även om han fortfarande kunde skriva fantastiskt, något hans sena brev, tal och dikter vittnar om. Rydberg var här inget annat än en begåvad yngling, som inte kunde finna sig till rätta i sin nya hemstad. Han har senare sagt om gymnasieåren att de ”äro de enda åren av min livstid, som jag ser tillbaka på med verkligt obehag”. En av anledningarna till detta obehag antydde han med orden: ”Den invigning jag där fick i ynglingaålderns mysterier var sådan, att jag ständigt längtade tillbaka till mitt glada, fantasisvärmande gosseliv bland ofördärvade jämnårige i Jönköping.”
Esaias Tegnér var, enligt Rydberg själv, en av hans tre favoritförfattare. De andra två varande Stagnelius och Vergilius. Influenser (eller tangeringspunkter) som kan märkas hos Rydberg från Tegnér är bland annat hans motvilja till prästerskapet (Tegnér kom själv i konflikt med Svenska kyrkan och behandlades väl ganska illa, något som kan ha förstärkt Rydbergs antipatier) och den religiösa synkretismen, vari dock kristendomen alltid trots allt sätts högst (i alla fall i Rydbergs senare författarskap). Här tror jag till och med att Rydbergs stora, nästan besatta forskningsinsats inom germanisk mytologi kan ha initierats av Tegnérs inflytande. Jämför slutkapitlet i Frithiofs saga med slutet på Fädernas gudasaga!
I R. bibliotek fanns vid hans död en Frithiofs saga från 1827 och en sönderläst Samlade skrifter från 1870-talet. Han såg Tegnér som representant för ”den grekiska andan, den rena, klarögda, plastiska Hellenismen”.
Biskopsgården, där Rydberg med skräckblandad förtjusning fick träffa sin förebild.
Och så till själva mötet. Tegnér var i egenskap av biskop tätt sammankopplad med stadens skola. Så var det på den tiden, att kyrka och utbildning fortfarande gick hand i hand. Och Tegnér höll också många storartade tal på skolavslutningarna, så redan i skolmiljön stötte Rydberg på Tegnér på ett högst påtagligt sätt. Men sedan fick han även ett mer personligt förhållande. Karl Warburg skriver i sin Rydberg-biografi, men tonar märkligt nog ned det som måste ha gjort ett outplånligt intryck på den unge Rydberg:
Genom någon av lärarna – antagligen Rappe – infördes Rydberg i biskopshemmet å Östrabo. Den snillrike biskopen var då redan en bruten man, nyss hemkommen från den anstalt, där han sökt bot för sin sinnessjukdom, och av honom hade Rydberg knappast bevarat något djupare intryck. Biskopinnan omhuldade åter med mycken välvilja den fattige gymnasisten, som ock med tacksamhet och sympati erinrade sig hennes godhet. En liten episod, som timade vid hans besök å Östrabo, levde länge kvar i hans minne, och han brukade stundom även på senare dar berätta om den. Så påminner han år 1876 en dam, fröken Ida Charpentier, vilken såsom ung vistats i Tegnérs hem, om denna händelse, i det han skriver: ”Förmodligen har ni glömt, att vi sett varandra på Östrabo. Själv vill jag minnas, att jag mer än en gång hörde eder vid pianot i den store skaldens hem, men jag är icke viss på om det var ni eller någon annan ung flicka, som sökte trösta mig med musik en gång, när jag sönderriven och blodig förts in i salen efter en bardalek i Östrabo allé, i vilken lek jag troget bistods av August Lind av Hageby. Jag blygdes över mitt tillstånd och grät; och den unga damen spelade tills jag återfått mitt mod.” Under Rydbergs gymnasietid timade för övrigt den store skaldens död, och han var en av de gymnasister, som paraderade vid Frithiofssångarens likfärd.
Det här inlägget är ursprungligen publicerat på Rydberg-bloggen: http://victorydberg.blogspot.se/