2020-11-02
Inledningen av Verner von Heidenstams klassiska essä om August Strindberg:
Strindberg har i någon av sina blå böcker kallat mig Sveriges dummaste karl. När jag hade läst boken till slut och lade den ifrån mig, började jag undra, om det ändå inte fanns en, som var nära på ännu dummare. Om två dumhuvud nu törna ihop, bör det åtminstone vara till muntration för de många kvicka.
Efter mitt förstånd är snille inte gas och ånga och ständiga detonationer, som förmörka luften med kringkastade sopor, utan klaraste och fastaste kristall. Snille är något, som sammanför, skapar och bygger. Det är det mest heroiskt positiva, som finnes till. Ändå ha där varken kring Tolstoj eller Ibsen höjts så vilda snillerop som kring Strindberg, men rösterna låta hemska och hesa. Det ljuder inga kyska ynglingakorer från det ställe, där han reser sitt banér, utan förbannelser och beskyllningar och fönsterrutorna klinga.
Strindberg är fullblodsbarbaren inom vår vitterhet, och allt barbariskt har fröjdats. Civilisatoriska makter äro honom i själ och hjärta förhatliga. En stråle från Odens öga genombryter sällan det mullrande töcken av förvirring, misstänksamhet, vidskepelse och fruktan, som är hans värld. Han är upplösare och inte byggherre, och allt faller sönder i hans händer och mjölar sig.
Jag minns rätt väl, när jag första gången läste en bok av Strindberg. Det var för länge sedan nere i Rom, och boken var »Röda rummet». Den lämnade mig tämligen oberörd, väl mest genom sin negativitet. Det fattas hos Strindberg den positiva härskarmakt, som griper fantasien vid armen och för henne upp på berg. Den fanns däremot hos Björnson och även hos Ibsen. Hjälten i »En folkfiende» blir inte bara en oppositionsman, som råkar i krakel, utan han växer inför våra ögon, så att småstadssceneriet omkring honom efter hand sjunker till en ren bisak. Och så utlöser sig allt i de bevingade ord, genom vilka hans människa lyfter sig till något stort och härligt, som vi längta att få likna: »Den är världens starkaste man, som står mest allena.» Det ger med ens vid syn, som över en karta. Det är inte en sned blick nedifrån mellan scenens tiljor, utan örnblicken från fri rymd.
En sådan blick har inte Strindberg. Han har aldrig gjort min själ rikare, aldrig på allvar öppnat en ny utsikt, aldrig i något enda spörsmål givit det fullgiltiga svar, som just är det verkliga snillets gåva till människorna. Hans rastlöshet inom olika områden, hans nyfikenhet för minsta ört på marken – allt har gjort honom till en sökare. Men en sak är att vandra fram genom ett virrvarr av gissningar och på tjugu bommar skjuta en träff. En annan att verkligen lösa ett problem, att lyckas. Han är sökare, men inte finnare. Han gör guld, men det blir inte guld. Och uppfinner han en dag ett flygskepp, tror jag knappt, att han själv får lust att avprova det. Han är en vagn utan fimmelstång och skaklar, som ena stunden ligger i vänstra diket och nästa i det högra. Men kan det kallas en mönstervagn? En vagn, som jag kan lita på och som för till målet, kallar jag god…
© Mimer bokförlag