2020-10-05
Inledningen av Verner von Heidenstams klassiska essä om svenskar och svenskhet:
Svenskarne, skriver Johan Brovallius 1735, äro »en Trumslagerisk Nation med Fattigdom, Ape-högfärd och Puttelkrämeri». Vår litteratur vimlar av liknande utfall mot oss själva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. Ingenting frukta svenskarne så mycket som att bli slagna på fingrarna med självöverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella självironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan självförnekelse vid sidan av de andra nationernas förgudning av det inhemska! Ett sådant inåtseende öga öppnas först hos en hög och gammal kultur och under skeden, då ett folks förmåga att skärskåda sina egna lyten och fördomar skärpes ända till ytterlighet, ja, till en tragiskt förstörande makt. Den svenska nationen liknar en vittberest gammal världsman, vilken varit med om allt och prövat allt. Han har mätt djupen i politikens orena flöden. Han har förbluffat Vatikanen med sina hermeliner och silverbjällror samt Versailles med sina älghudshandskar och kragstövlar. Han har ätit nådebröd hos sultanen och bjudit tyske borgare på springbrunnar av vin. Hans historia är brokigare än Karl Knutssons levnadssaga, och världsklok och allerfaren gnuggar han händerna och bugar och bugar. – Mina herrar, säger han till sina grannar, tilltro mig ingen betydelse. Jag är en gammal tok, och alla mina barn äro så fullkomligt obegåvade, att jag råkar i misstämning bara jag talar om dem. Jag begär ingenting, mina herrar, önskar ingenting, och ni skola därför inte heller begära något av mig!
Ett sådant självtvivel, hur vinnande det än kan synas, leder ofelbart till undergång. Väl kan ett mer storartat slut aldrig vänta ett gammalt folk än att med vetandets mogna frukter i knät och självanklagelsen på sin mun sluta ögat till sömnen; men det är livets lag att rygga tillbaka vid ättestupan, och svenskarnes lynne är ännu för rikt på möjligheter, att den genomskinligt kalla dager, i vilken de betrakta varandra, nödvändigt skulle vara höstens. Underskattandet av det inhemska har sin skugga och medför ett fördärvligt och löjligt överskattande av det främmande. Svenskarne förtiga artigt, att det utland, inför vilket de så gärna böja sina huvud, är ett Utopia, som endast finns till i deras egen självkritik. Skillnaden mellan Sverige och de stora kulturlanden är förnämligast en portmonnäfråga. De äga blott i massa vad vi äga styckevis. Där vi skjuta med en kanon, skjuta de med fem. Där vi ha en Berzelius, ha de två – och långa tider ingen. Frampressa ur de stora kulturlandens odling själva dess quinta essentia och pröva den vid sidan av det förnämsta, som vi under de sista tre hundra åren frambragt inom naturforskning, diktning och konst samt vid rådsbord och på slagfält! Jämförelsen utfaller icke till vårt men. Med sin eldsjäl är Tegnér såsom andlig typ ännu intressantare än Goethe, vilken väl är den metafysiska lyrikens oomtvistade konung, men vilkens självbiografiska skrifter förblekna vid sidan av de tegnérska breven. Vilken ryktbarhet skulle icke omstråla Sergel, om han åtminstone bott med sin hushållerska vid Östergade! Endast på filosofiens byggnad saknas en svensk minnestavla, och likt italienarne ha vi i poeterna haft våra filosofer. Till och med den hetkindade Fredman, som väl aldrig drömt, att eftervärlden skulle märka grubblarens panna under vinlövet, har med shakespearesk hand samlat sina epistlar till en världsåskådning. Våra yrkesfilosofer äro dilettanter och ingenting mer. Tidigt intvungna i ämbetsmannens rock, ha de aldrig vågat draga konsekvenserna, aldrig vågat uppställa ett subjektivt grundpåstående. De ha från början sett sig nödda till en dogmatisk kompromiss, som omöjliggör allt filosofiskt tänkande. Här står vi åter framför portmonnäfrågan. Den fylligare utveckling, som endast penningen och ett bredare personligt liv mäkta skänka, har endast sällan förunnats Sveriges söner. Vi få mindre döma svenskarne efter de skördade frukterna än efter den löftesgivande blomman.
De stora kulturlanden besitta ej ett fullkomligare samhälle än vi, ej färre köpta röster och firade nollor, ej mindre av fåkunnighet och mörker. Våra städer överraska genom sin ordning. Våra sjukhus äro mönstergilla, våra kirurger stå på höjden av sin tid. Alla uppfinningar, alla kulturens yttre hjälpmedel ha vi förskaffat oss, och alla andliga strömningar äga vårt öra. Medkänslan för djuren, som närmast vilar på ett upplyst omdöme, står hos oss högre än på kontinenten, om också i fråga om slakt en låg grymhet ostraffad ännu är rådande. Låt vara att åtskilligt omkring oss synes lumpet och futtigt. När parisaren eller berlinaren äger vår självkritik, betraktar han dagens händelser med samma känsla, ty alla lokala intressestrider och vardagliga tilldragelser få oundgängligt samma tarvliga drag. Det finns ingen tid och ingen ort, där ej detta varit förhållandet. Vistelsen utomlands vederkvicker, emedan vi där bättre kunna avsöndra oss och bestämma över vår dag. Oinvigd i veckans småaktigheter märker resenären ej dessa. Han strövar kring bland samlingar och slott, bland bibliotek och teatrar och betraktar ett folks hela historiska liv i stället för det tillfälliga. Det är just hans främlingsskap, som öppnar den vida och imponerande överblicken. Res därför gärna, och res så länge, att du vid hemkomsten likt Odyssevs icke igenkänner din egen fädernekust! Dess mäktigare skola linjerna lyfta sig. Varför skulle också massor av hus, massor av droskor, massor av poliskonstaplar göra ett mer kulturellt intryck än t. ex. Linnés tysta Hammarby? Den andliga rangskillnaden mellan nationerna utjämnas allt mer men gapar i stället allt djupare mellan individerna. Det finns både Eldslandet och Hellas inom Stockholms tullar. Var helst du inrättar din kammare med dina böcker och dina papper, kan du lika väl känna dig i århundradets kulturcentrum som sutte du på Hôtel Continental vid Tuilerieträdgården…
© Mimer bokförlag