2020-09-07
Följande är ett utdrag ur Viktor Rydbergs roman Vapensmeden, slutet av kapitel 12.
Sveriges skuld till Lübeck skulle gäldas, och då medel härtill saknades, måste kung Gösta tillgripa kyrkors och klosters dyrbarheter. Det var ett farligt steg, men nöden väjer icke. Faran var tydlig för envar, som hade tillfälle att bevittna allmogens ord, blickar och åtbörder, när den, samlad kring sina sockenkyrkor, åsåg, huru kalkar och monstranser bortfördes. Samma folk, som villigt gick till sina tunga sysslor och ödmjukt bar hungern och alla i litanian omnämnda naturhemsökelser, knotade och knöt nävarne kring spjut och yxor, när en mänsklig myndighet syntes förgripa sig på dess rätt, och det var hågat att genast nyttja sina »värjor», när därtill kom, att förgripelsen liknade helgerån. Vid dessa tillfällen sågs på än den ene kyrkobacken, än den andre i Smålands, Västergötlands och Östergötlands härader den av folket med undran betraktade och likväl nästan över allt med ett märkvärdigt förtroende bemötte Svante harpolekaren. Även de misstänksamme bland de äldre och inflytelserikare dannemännen ville gå i god för att han var folkvän. Rykten gingo, att han var ättling av en släkt, som fordom betytt mycket i Sverige och hållit sköld över landets bästa och folkets rätt. I Ekesjötrakten menade några, att de igenkände honom: att de sett honom som gosse på hovgården där, och att han då gällde för en Sture. Andre sade annat. Likaledes förmäldes, att Joulf Slatte, Stigmans-Oden, vilken mången också trodde vara folkvän, ehuru av en alldeles egen, okristlig och förskräckande art, hade förklarat fågelfri den man, som vågade kröka ett hår på harpolekarens huvud.
Som oftast samlade sig menigheten på kyrkobacken kring denne och åhörde vad han hade att säga om dagens tilldragelser. Han sökte icke förringa vad som skett och möjligen skulle ske; han tvärtom sade sig förutse, att sedan penningar, kalkar och monstranser tagits, torde ordningen förr eller senare komma till kyrkoklockorna, ty det utfattiga rikets skuld och utgifter för dess ordnande och värnande voro stora. Han sökte ej försvaga intrycket på allmogens känslor av de nödtvungna kyrkoroven; han tvärtom fördjupade med tal och sång detta intryck, men omgestaltade det på samma gång till likhet med vad han själv kände. Sedan han från kyrkobacken följt någon av de förnämligare sockenmännen till dennes hem, vanligen ledsagad av många bygdens män och kvinnor, sjöng han där först psalmer och hymner, som voro dem bekanta och kära, så Engelbrektsvisan eller någon liknande, som uppkallade fosterländska minnen, därefter en sång, som han diktade under stundens ingivelse.
Än om monstransen, varur släkte efter släkte sökt enhet med det gudomliga i folkbefriaren från Nasaret; varur man efter man, kvinna efter kvinna hämtat den hemlighetsfulla kraften till en villig och hopprik färd in i det land, där de hädangångne bida världsförvandlingens dag…
Än om kyrkoklockorna, som samstämmigt inringa gudstjänstens och vilans dagar; vid vilkas ljud de nyfödde bäras till dopet och de avlidne till graven.
Snart skola de kanske tystna, sedan de i århundraden frambragt ur malmen klingande tidslänkar till förening mellan bortsvävande och anländande själar.
Men vad sedan?
Väga dessa offer mer än förlusten för svenska folket av dess heder? Skuld skall gäldas, om ock med mödor intill döden. Skuld är en kämpe, som skall döda din själsadel, om icke du dödar honom. Medvetandet av vanära skulle tynga ditt arbete på åkern och i skogen, svenske man. Det skulle rycka vingarne av de böner du uppsänder för dina tegars gröda och ditt hems trevnad.
Medvetandet av bevarad ära skall fördjupa plogfåran och öka groddkraften i de frön du i henne sår. Det skall giva dina böners vingar spännkraft. Det skall hålla dig rak inför dem, som vilja vara dina herrar, och det skall giva mångfaldigad kraft åt de slag du slår för frihet, lag och rätt. Ur plogfåran och ur bönen och ur ditt i strider för rätten gjutna blod skall komma välsignad äring; ur den välsignade äringen skönare prydnader för dina altaren, renare och starkare klocktoner över Sverige. –
Sådant sjöng Svante vid sin harpa. Och såsom konung Hjarrande med sin mäktade besvärja oväder och böljor, lade sig även för denne harpolekares toner tillsvidare den storm, som hotat med plötsligt utbrott.
© Mimer bokförlag
