2020-08-03
Ett smakprov ur boken Romerska kejsare i marmor av Viktor Rydberg.
Det kortaste av kejsarporträtten, men liksom de andra träffande. Här hittar man också det berömda citatet: ”Sedlig idiot, var han för ingen del ett dumhuvud.”
Gajus Julius Caesar Augustus Germanicus »Caligula»
12 e. Kr.–41 e. Kr.
Gajus Caesar Caligula hade följt Tiberius till Kapri och vistats där intill hans död. Vore varnageln alltid en god lärare, skulle Kapri varit honom en god skola.
Det förakt Tiberius hyste för sin unge frände lönade denne med blind lydnad. Var det endast förställning, såsom man allmänt tyder det, eller var det än mer inflytelsen av den gamles övermäktiga skrämselinjagande och demoniska skaplynne – Gajus Caesar tycktes hava tappat bort sig själv och upptagit farfaderns[1] jag. När Tiberius log med sitt söta leende, log Gajus på samma sätt; när hotet rynkade hans panna och hånet krusade hans läppar, företedde Gajus samma uppsyn. Det måtte vara i en dylik stund hans drag återgivits av den mästarhand, som format hans basaltbyst i Kapitolinska museet. Huvudet vänder sig något åt sidan, pannan åskar, ögonen gnistra, den fina munnen sammanpressar sig argt och hånfullt; men man ser genast, att denna uppsyn är härmad eller inövad: det är ännu endast teatertyrannen, som uppenbarar sig i de regelbundna dragen. »Hela hans yttre», säger Tacitus, »efterapade det, som Tiberius för dagen iklätt sig, och han talade nästan med dennes ord.»
Caligulas basaltbyst i Kapitolinska museet.
Huru man nu vill tyda detta, otvivelaktigt är, att Caligulas andliga utveckling därigenom hämmades. Mig förekommer det, som om denne ursinnige våldsverkare genom hela sitt liv haft något av barnet kvar, ja allt med undantag av dess oskuld och älsklighet. Ur de egenskaperna växte han tidigt. Men han har barnets fullkomliga brist på självkännedom, dess böjelse för det sagolika och inbillningseggande, dess lust att röna vidden av sin makt, dess oförmåga att fatta det giltiga i andra viljors tillvaro, dess drift att förstöra och att utan ändamål skapa. Det ligger något »naivt», något naturtryggt i hans skändligaste odåd, och i hans grymheter spåras raka motsatsen till plan och ändamål. Han hade härmat sin företrädare, men ej studerat honom. I det ögonblick denne dör, bortfaller det härmade, och man har framför sig, trots tjugufem levnadsår, en elak pojke, som fått världen och människorna till leksaker och på dem ger lösa tyglar åt sitt okynne.
Caligula hade icke länge varit kejsare, då han ärade Bajae, tidens yppigaste badort, med en påhälsning, som aldrig skulle glömmas. Den fina värld och den utsvävande, som här stämde möte och firade fester, från vilka »en Penelope återvände som en Helena»[2], fick då till livs ett skådespel, som kunde spänna även levnadströtta nerver. Å andra sidan viken, på en halv svensk mils avstånd, ligger Puteoli. Landsvägen mellan de båda städerna är ej särdeles mycket längre, men raka vägen är alltid den kortare, och Gajus Caesar bjöd, att en bro skulle slås emellan dem. Och vilken bro! Hon skulle i allt likna vägarnes drottning, Via Appia. Så många skepp som i hast kunde fås, hela den flotta, som i Egypten hade att hämta årets spannmålsförråd för världsstaden, samlades, ordnades, förtöjda vid sina ankar, i tvefaldig rad och bäddades i en jorddamm, som lades med huggen sten och försågs med gångbanor och milstolpar. Håll för kejserliga ilbud och värdshus för törstande färdemän fingo ej heller saknas. Inom några dagar hade Caesars vilja och byggmästarens omtanke om sitt huvud framtrollat detta under, mot vilket Xerxes’[3] brygga över Hellesponten var en småsak. Men det mest storartade häri var dock, att verket tjänade intet ändamål. Nyttan är synpunkten för jordemänniskans, den för livets prosa mognades, företag; men barn och gudar äro höjda däröver. När en gud gör storverk, leker han. Invigningsdagen kom. Badgästerna i Bajae undrade i vilken dräkt eller, rättare, som vilken gud Gajus skulle uppträda. Månne som Afrodite? Man hade ofta sett den vackre Gajus i kärleksgudinnans skrud. Eller som Jupiter med förgyllt lösskägg och i handen en knippa blixtar? Eller som Neptunus med treudd och den av Caesar så lyckligt återgivna minnen: Quos ego…![4] Eller måhända som ett väsen mellan gud och människa, i penula[5] översållad med ädelstenar? Det var dagdrivarnes frågor och ämnena för deras vad; ty klädd som romare eller ens som människa hade man icke sett Gajus, sedan han flyttat till Palatinen. Men denna gång hade alla gissat orätt. Man hade glömt, att Gajus nu gick i tankar på bardalekar i Germanien. Han kom till häst, klädd i guldstickad grekisk mantel, med svärd vid sidan och med en spansk lädersköld i rem över axeln. En fylking praetorianer följer honom. Han pekar åt Puteoli till, spränger fram över bron och återvänder som triumfator från den på lek stormade staden. Följande dag är även fest: då visar sig Caesar i en gyllene tvåhjulsvagn, dragen av hästar, namnkunniga i den tidens »sport». Om aftonen stråla bron och hela den rundel av berg och kullar, som omgiva det innersta av puteolanska viken, i skenet av otaliga bloss. Det hela liknar en jätteteater. Bron, som nu öppnats för den stora allmänheten, vimlar av glada skaror, då på en gång genomträngande skri höras. På en vink av Gajus Caesar äro de lustvandrande störtade i havet. Över dem, som hålla sig uppe med simning eller hängt sig fast i skeppsroder och ankarkättingar, regna slag av stänger och åror, tills de sjunka i djupet.
Länge talade man i Bajae om detta pojkstreck, längre än om Caesars bad i välluktande essenser eller om hans middagar, som slukade miljoner.
Caligula svärmade för att bygga; men nästan allt som han uppförde var ändamålslöst som nämnda bro. Man har svårt att tänka sig konstnärer i kinkigare läge än hans arkitekter. Gajus hade sin egen smak vad bokvärldens och konstens skapelser vidkommer, och ingen skolpilt har käckare vrakat allt som ditintills gällt för mönster i det sköna. För denne vasse granskare var Vergilius ett blockhuvud, Livius[6] en sladdrare; de homeriska sångerna säges han hava ärnat allmän förstörelse, måhända i minnet av den stränghet, varmed Tiberius tillhållit honom att läsa dem. Alla borde böja sig för Gajus’ smak, och det är icke osannolikt, att den stora mängden av de då så vanliga Vergiliusbysterna under hans styrelse försvann: till vår tid har ingen kommit, men gissningsvis har man givit skaldens namn åt en antik bröstbild i Museo Capitolino, som bär hans sångmös och hans skaplynnes drag i älsklig förening. Gajus’ omdömen i arkitektur voro nog lika nedrivande. För sina lustslott och villor uppgjorde han planer, som han trodde snillrikare i den mån de utmanade sunt vett. Byggmästaren hade att lyda och tillse, såvida livet var honom kärt, att allt vore färdigt inom den av Caesars otålighet utstakade tiden.
Ej långt från Caracallas termer och Porta San Sebastiano finnes ett kolumbarium[7], som tillhört Augustus’ frigivne[8]. Därinne ses en nisch, krönt i barockens smak av en stympad snäcklinje. Man väntade icke att på antik grund möta en varsel om den stil, som mer än halvannat årtusen därefter skulle kläda Roms kyrkor och portar i lockperuk; men man upptäcker snart, att denna underlighet icke alstrats av smaken, utan påtvungits av utrymmet. Hade något av Caligulas lustslott skonats av tiden, misstänker jag, att man där skulle överraskats av åtskilliga små förkänningar i barock- och rokokoväg. Men vad som är kvar av hans byggnader äro endast de väldiga ödemurarne av hans kejsarborg på Palatinen och en stödjemur till den bro han från denna kulle slog högt över Forum romanum till den ena toppen av Kapitolium. Bron var en färdeled mellan två höge gudar, när de ville rådslå om viktiga ting. Den ene guden var Jupiter Kapitolinus[9]; den andre – åt vilken kejsaren byggt tempel, stiftat prästerskap, rest guldstoder och uttänkt kostbara och kostliga offer – var Gajus själv. När de samtalade, tillgick det så, att Gajus, även kallad Jupiter Latiaris[10], viskade i medgudens öra och sedan lade sitt eget öra till hans mun. Stundom höjde Jupiter Latiaris hotande sin röst. Jupiter Kapitolinus, som aldrig genmälde i samma ton, hade dock skäl att knorra, om ej å egna så å fränders vägnar, ty kejsaren hade låtit föra till Rom en mängd av Greklands skönaste gudabilder och slå huvudena av dem, för att giva dem andra med hans egna anletsdrag, och det sades, att han tillämnat den olympiske Zeus samma öde.
Detta stöter onekligen på galenskap. Också misstänkte Caligulas samtid, att det ej stod rätt till i hans hjärna. Det viskades om en kärleksdryck, som rubbat hans vett. Men giv allmakt åt en slyngel, ställ slavar och smickrare kring hans tron, och vanvettet kan infinna sig Kanidias[11] konster förutan.
Gajus var avundsam. De stoder av store män, som Augustus flyttat från det överfyllda Kapitolium till Marsfältet, krossade han till skärvor, ty Rom hade nog av en storhet. Märkte han, att på teatern en vacker karl ådrog sig kvinnornas blickar, så ve den mannen! Han var dödens; han hade frånstulit Caesar den uteslutande hyllning det täcka könet var honom skyldigt. Avunden framträder med barnets hela okonstlan, när folket klappar händerna åt vagnkämpen Porius, som i glädjen över en seger ger sin slav friheten. Caligula ropar från sitt säte: »detta folk visar en gladiator större heder än sin furste», och han rusar så häftigt ut, att han invecklar sig i togan och faller utför trappan. Vid ett dylikt tillfälle var det, som han önskade romerska folket en hals, bödeln till lättnad.
Hans tyranni bär, som förut påpekats, en helt annan prägel än Tiberius’. Den ene är i sin grymhet slug och räknande, den andre tanklös och okynnig. Av ren kitslighet utmanar han alla klassers hat utan att söka stöd hos någon. Senatorer i toga låter han springa tusentals steg bredvid sin vagn; vid hans fester med skådespelare och liderliga tärnor är det senatorer i slavdräkt, som tjänstgöra vid bordet. Riddarståndet aktar han icke värdigt slik förnedring; men till hans nöje hör att sätta hamnbusar på cirkens och amfiteaterns riddarbänkar och åse slagsmålen, som därav uppstå. De rika medborgarne pressar han som svampar, sedan han på mindre än ett år tömt Tiberius’ skattkammare. Någon gång ger han detta förvärvssätt ett putslustigt utseende, såsom då den gamle Aponius Saturninus[12], som vid ett av kejsaren tillställt öppet salubud råkat somna och i sömnen nicka åt upproparen, finner sig vid vaknandet ägare till tretton av Caesars gladiatorer mot en inköpssumma av 1½ miljon kronor[13]. De, som ej i livstiden utsögos, måste göra Caesar till sin arving och motse döden genom gift. Hans nidskhet, som hans okynne, drabbade även de fattige. Bärare hade att till kejsaren avstå åttondedelen av sin dagspenning. Medan spannmålsbodarna voro fulla, roade det honom att stänga dem och låta massan svälta. Legionerna tvekade han ej heller att utmana. Då Caligula var barn och vistades hos sina föräldrar i lägret vid Rhen, hade de germaniska legionerna gjort upplopp. Nu, omkring tjugu år därefter, ville han låta nedhugga dem till sista man; men ändrade på sin omgivnings trägna böner föresatsen därhän att taga blodstionden av dem. Enligt Dio Cassius[14] utförde han sin tanke; enligt Suetonius flydde han från stället och avstod från planen, då i legionerna, som hopkallats utan vapen och omringats av ryttareskaror, några soldater anade svek och ilade till sina svärd.
Hävderna gömma några yttranden av Caligula, som möjliggör en inblick i hans själ. Själv prisade han orygglig fasthet som sin främsta och mest utmärkande egenskap. Yttrandet kastar ett slagljus i hans inre värld. Det är ett psykologiskt rön, som ej vet av undantag, att hjärtlösa människor beundra sig som själsstarka. Åkaren, som med piskrapp flår sin krakes såriga rygg, menar, så länge hans egen rygg går fri, att han är en hugfast man, och styrkes i sin självbeundran av andras medlidande. Att de fege äro hjärtlösa är en annan regel, som ej upphäves av sina undantag. Cowards are cruel, säger Gay[15] och har däri rätt, även om han ej alltid har det, när han tillägger:
but the brave
love mercy and delight to save.
Caligulas feghet är känd. Hans levnadstecknare meddela sorglustiga vittnesbörd därom. Hans inbillade fasthet uthärdade icke ens skenet av en överhängande fara. Men en rädd pojke, skyddad av en handfast karl, tror sig kunna utmana en värld. Caligula, omgiven av en högsoldad skara grovvuxne germaner och frigivne gladiatorer, trodde detsamma. Feghet förlikes väl med trots. Men för Gajus var trots detsamma som mod. Således: denne stackare beundrade sig som en fast och modig man och fick i hopade missgärningar ökad eggelse till sjävbeundran. Tiberius led samvetskval. Caligula mognade aldrig till så mycken mänsklighet, att samvetskval voro honom möjliga. När en gång hans farmoder, Antonia, djärvdes förebrå honom något odåd, mötte hon ett par förvånade ögon och genmälet: har du då glömt, att allt är mig tillåtet? Vad barnet har makt att göra och vad ej är det uttryckligen förbjudet är det tillåtet. Själva hans uppfattning av majestätet var en sidobild till barnkammarens, där busen är det rysligt sublima. Man såg honom framför spegeln inöva de otäckaste minspel för att kunna uppträda så som det ägnar en herre över liv och död.
Caligula hade sömnlösa nätter, men det kan man hava utan att samvetet är sjukt. Orsaken var snarare en inbillningskraft, i vars gyttja vidunder och styggelser vältrade, bidande stunden, då de skulle varda handling. Han kunde aldrig rätt hämta sig från sin förvåning över vidden av sin makt och fröjdades dess mer av hennes omätlighet, ju längre han fjärmade sig utöver de gränser, som en inre lag dragit för herrar över den yttre. I saknad av mottryck svettades hans vilja blod som människokroppen i saknad av lufttryck. Ofta sågo honom vakterna vid stjärnljus och månsken vanka i palatsets vidsträckta pelargångar eller på bron över Forum romanum. Varmed sysslade då hans tankar? Vanligtvis med vilda vältalighetsstycken, som följande dag satte skräck i senaten. Innan han började ett slikt tal, förutsände han gärna orden: »Jag drager mina nattstudiers svärd.» Särskilt roade det honom att tala till missdådares hägn och oskyldiges fall, emedan hans sakförareförmåga då visade sig större. Sedlig idiot, var han för ingen del ett dumhuvud. Han hade infall, som uddades av elakheten, han hade en logik, som skärptes av ondskan, och en stil, som fick lyftning av smaken för det rysliga.
Om denna människa ej var vid sina sinnens fulla bruk, tvivlar jag dock, att han som enskild man kunnat på gilla skäl inspärras i ett dårhus. Snarare hade han hamnat i ett tukthus. Var råmärket står mellan vanvettet och brottet är ännu en outredd sak, ehuru varje dag kräver en lösning av frågan om tillräkneligheten. Att Caligula åt sin älsklingshäst Incitatus byggde ett slott och utsåg en hovstat torde åtminstone våra jockeyklubbar ej uppfatta som ett tecken till sinnesrubbning, och att han tänkte på att göra Incitatus till romersk konsul var ju ej heller så galet. Sämre konsuler hade Rom haft, och de med värdigheten följande ämbetsgöromålen voro numera ej så maktpåliggande, att de icke kunnat skötas av Incitatus med tillhjälp av en stalldräng.
Två män vid Caligulas hov voro föremål för hans misskundslösa gyckel. Den ene var hans farbroder Claudius, den andre gardesöversten Cassius Cerea. Dennes oförlikneliga mandomsprov på slagfältet skonade honom ej för det nesligaste hån i kejsarslottet. Cerea bar eller tycktes bära det med den gamle stridsmannens sträva tålamod; Claudius med den gamle lärdes tankspridda lugn. Den ene blev Caligulas baneman, den andre hans efterträdare.
En dag, då Caligula lämnade teatern, väntade honom i valvgången de två för tillfället tjänstgörande gardesöverstarne, för att emottaga dagens lösen. Den ene var Cerea. När denne annars äskade lösen, var kejsarens vanliga spefulla svar: Priapus![16] Men Cerea höll sig denna gång något tillbaka, och det var till den andre översten Caligula gav lösen: Jupiter! Knappt var ordet uttalat, förrän ropet ljöd: Så drabbe dig hans vrede! och Cereas svärd blodades i hans kropp. Flera sammansvurna störtade över honom, och innan den germaniska livvakten hunnit fram, låg Caligula på marken, en blodig och livlös massa.
***
De stoder och bröstbilder vi hava av Gajus Caesar vittna, att han på jämförelsevis kort tid – han mördades i sitt 29:e levnadsår – lyckades i sin oavlåtliga strävan att få ett avskräckande utseende. Mellan den vackre ynglingen i Museo Capitolinos galleri och togabilden i Villa Borghese är avståndet ofantligt, fast likheten ögonskenlig. Den förre ville man icke fråndöma möjligheten av ädel utveckling. I det förut omtalade basalthuvudet i samma museums kejsarsal läser man intet annat än ont, men ännu i en, så att säga, härmad skrift. Här försöker han se vidrig ut. Harneskstoden i Neapel, herosstoden i Vatikanen och togastoden i Villa Borghese äro likasom märkesstenar på vägen till utpräglat bovlynne. I det sistnämnda konstverket och i den ypperliga bysten i Villa Albani framställes han i prästerlig skrud, och detta, likasom anletets uttryck, påminner om ett tillfälle, då han uppträdde som offrare och med yxan fällde – offerdjuret? Nej, men den intet ont anande altartjänaren, som stod bredvid. Villa Borgheses Caligula med sina snett blickande ögon och sin elaka dragning på munnen tyckes ruva på ett liknande skämt.
Efter Caligulas död försvunno på en enda natt de otaliga stoder i Rom, som buro hans anletsdrag. Det är lyckligt, att samlandets iver sporras av förstöringens. Annars skulle vår tid icke kunna jämföra en Caligula, en Nero, en Commodus i marmor med samma män i hävderna. Gajus Caesars i Neapels museum varande harneskstod uppgrovs vid Garigliano tillsammans med en Trajanusstod. Endast en samlare kunde det fallit in att hysa dem under samma tak.
[1] Tiberius hade tidigare adopterat Caligulas far Germanicus, troligen därför att han var tänkt som tronarvinge innan sin bortgång. Caligulas biologiske farfar var Drusus, Tiberius’ bror.
[2] Penelope och Helena ur Homeros; där Penelope är den lojala och trofasta hustrun till Odysseus, i motsats till Helena som låter sig bortföras av Paris till Troja.
[3] Xerxes I, persisk kung 486 f. Kr.–465 f. Kr. Han lät på sitt fälttåg mot Grekland 480 f. Kr. slå en brygga över Hellesponten, vilken hade en längd av c:a 2 200 m. Då stormen förstört de utförda arbetena, byggde han en ny bro på 360 stora fartyg.
[4] Dem skall jag minsann…! Ett hot om straff för olydnad. Från Aeneiden av Vergilius. Uttalades av Neptunus till de olydiga och rebelliska vindarna.
[5] Klädesplagg som bars utanpå togan i form av en kappa.
[6] Titus Livius, 59 f. Kr.–17 e. Kr., romersk historiker. Hans verk Ab urbe condita libri (»Böcker från stadens grundläggning») sträcker sig fram till år 9 e. Kr.
[7] Gravkammare med nischer för förvaring av askurnor.
[8] Phaedrus, 15 f. Kr.–c:a 50 e. Kr., romersk fabelförfattare, Augustus’ frigivne slav.
[9] Den Jupiter som dyrkades i templet på Kapitolium.
[10] Latiums Jupiter. Latium heter idag Lazio: regionen där Rom ligger.
[11] En av häxorna i Horatius’ epoder.
[12] Senator och praetor.
[13] Summan 1½ miljon kronor 1875, då texten skrevs, motsvarar i dagens penningvärde (2009) 67½ miljon kronor.
[14] Cassius Dio Cocceianus, c:a 155 e. Kr.–c:a 235 e. Kr., framstående romersk politiker och historiker av grekiskt ursprung. Hans verk Romaïka skildrar Roms historia från Aeneas landstigning i Italien till år 229 e. Kr.
[15] John Gay, 1685–1732, engelsk dramatiker, librettist och poet.
[16] Grek. myt. Priapos är Dionysos och Afrodites son, personifierande den manliga fruktbarheten.
© Mimer bokförlag