Jacob Wallenberg, född 1746 i Viby socken, Östergötland, död 1778 i Mönsterås, Småland, var en svensk präst, författare, kåsör och poet.
Han föddes i Östergötland som ett av kronolänsmannen i Vifolka härad Jacob Wallbergs sju barn i äktenskapet med Anna Christina Tillberg. Wallenberg studerade vid Linköpings läroverk. År 1763 blev han student i Uppsala, men brist på pengar gjorde att studierna fick avbrytas flera gånger för anställningar som informator, först i Norrköping, sedan i Västervik och till sist, 1767, i Göteborg. Där blev han informator hos direktören för Ostindiska kompaniet, Martin Holtermann.
Anställningen hos Holtermann fick stor betydelse för hans litterära verksamhet. På sin uppdragsgivares bekostnad gjorde han under sommarmånaderna 1769 en resa till Danmark, Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Under resan skrev han en resebeskrivning, börjande med »Kongl. Sjö- och Stapelstaden Kongsbacka». Under denna färd sände han även ett par korrespondensartiklar till tidningen Göteborgske Spionen. I den hade han redan 1767 låtit offentliggöra delar ur sin ofullbordade hjältedikt »Viborgska smällen».
Det var på Holtermanns rekommendationer som han 1769 anställdes som skeppspräst på Ostindiska kompaniets fartyg Finland, med vilket han gjorde tre resor. På den första resan, 1769–1771, skrev han Min son på galejan.
Just då han var på väg att påbörja sin fjärde ostindiska resa utnämndes han 1777 till kyrkoherde i Mönsterås. Året därpå blev hans bibliska drama Susanna tryckt (framgångsrikt uppfört över femtio gånger i Stockholm och på landsorten 1779–1818) i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborgs handlingar, eftersom verket hade vunnit samfundets pris. Han avled emellertid hastigt samma år i något slags feber, endast 32 år gammal.