Verner von Heidenstam (1859–1940) väckte redan med debuten Vallfart och vandringsår (1888) sensation, beundran, entusiasm och strid. Han utmanade 1880-talets tungsinta och socialt medvetna litteratur och nyttokult. Som kontrast till detta ställde han Orientens lättja och livslust, som han själv kommit i kontakt med under sina långa resor i Medelhavsområdet. Bilderna är medvetet överdrivna och idealiserade men skapar därmed effektivt den kontrast mot ”skomakarrealismen” som han ville få fram. Han var nittiotalisternas andlige ledare och banade väg för alla de stora författare som följde: Fröding, Lagerlöf, Levertin o. s. v. I bland annat skriften ”Renässans” framställde han ett teoretiskt estetiskt program. Efter några sådana skrifter och romanen Hans Alenius kom 1895 den andra diktsamlingen Dikter. Den är mindre enhetlig än debuten men sammanfattar på många sätt nittiotalismens litterära skede. Vid denna tid inledde han en period av patriotisk diktning, där han försökte förstå svenskarna och återupprätta deras självbild och självkänsla utifrån ett kritiskt perspektiv. Nu kommer Karolinerna, Folkungaträdet och läseboken Svenskarna och deras hövdingar. Dikterna som han skrev under denna period publicerades sedermera tillsammans med andra dikter i samlingen Nya dikter från 1915. Den befäste slutgiltigt hans ställning och året därpå erhöll han Nobelpriset. Efter detta avstannade hans produktion och han drog sig tillbaka på sin gård Övralid. Som poetisk begåvning är Heidenstam enastående i svensk litteratur.
