De flesta har väl hört talas om Peter den store, eller Alexander den store, kanske till och med Katarina den stora. Men få vet, till och med bland historieintresserade svenskar, att Gustav II Adolfs egentliga regentnamn är Gustav Adolf den store, det hedersnamn han tilldelades efter sin död och ännu bär i Sveriges kungalängd.
Gustav Adolf instruerar Axel Oxenstierna
Gustav Adolf framställs ofta som en av Europas främsta fältherrar genom tiderna, och med all rätt. Han var till exempel en av de få som Napoleon beundrade och studerade minutiöst. Minst lika betydelsefull var han dock som Sveriges regent. Under hans regeringstid stärktes Sverige på nästan alla plan. Man kan säga att om Gustav Vasa lade grunden till det moderna Sverige, så var det Gustav Adolf som befäste staten Sverige. Dels lyckades han på ett fördelaktigt sätt avsluta de tre krig han hade ärvt. Dels styrde han upp den inre förvaltningen. Genom och tillsammans med den av honom utvalde rikskanslern Axel Oxenstierna (de framställdes ofta som eld och is, då deras temperament var så olika) lade han grunden till den moderna svenska staten genom att utveckla myndigheterna, stärka administrationen i rikets olika delar och ge kronan bättre kontroll över landet.
Som kung beskrivs Gustav II Adolf som energisk, plikttrogen och ovanligt engagerad i rikets angelägenheter. Han reste mycket inom landet, lyssnade på råd från sina medarbetare och visade ett starkt intresse för både ekonomi och administration. Dessutom var han en mycket begåvad och karismatisk talare som styrde i samförstånd med riksdagen.
Beskedet om hans död i slaget vid Lützen den 6 november 1632 väckte en djup sorg i Sverige. Samtida källor berättar att riksdagsmän grät öppet när dödsbudet kom. Han hade något som berörde människor på ett djupare känslomässigt plan. Han var inte bara beundrad, utan älskad. Sorgen vittnar om den ställning kungen hade fått bland både makthavare och stora delar av folket. Eftermälet blev mycket starkt. Men sanningen är att den kostym som Gustav II Adolf hade iklätt Sverige var för stor för alla hans efterföljare. Inte ens den extremt begåvade Karl XII hade en chans att fylla den. Lika karismatiskt som Gustav Adolf, och personligen lika begåvad, saknade han dennes taktiska blick, politiska naturbegåvning och nödvändiga kompromissvilja.*
För den som vill ha ett levande och intimt porträtt av Gustav Adolf finns nu Tal och skrifter : en biografi.
* Voltaire skrev att Karl XII är kanske den ende av alla människor, och hittills den ende av alla kungar, som har levt utan svaghet. ”C’est peut-être le seul de tous les hommes, et jusqu’ici le seul de tous les rois, qui ait vécu sans faiblesse.” Men han menade samtidigt att han vara en unik människa snarare än en stor människa, beundransvärd snarare än värd att efterlikna. ”Un homme unique plutôt que grand homme, admirable plutôt qu’à imiter.”