Diktaren Gunnar Ekelöf, kritiserade från 40-talet och framåt den traditionslöshet som sprungit ur de kretsar han själv en gång ingått i, nämligen Clarté och Spektrum. I diktsamling Non Servian från 1945 gisslade han samtiden (efterkrigstidens rivningsförespråkare, både bildligt och bokstavligt) i Till de folkhemske: ”Av hänsyn till de estetiska kraven/(som också är ändamålsenlighetens)/har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.” Senare i livet diktade han följande rader:
De levande gör oss ofta ont
De döda gör oss ingen skada
De levande är tärande
De döda, de är närande
Så mycket ogillade han sin egen tids intellektuella haveri (som vi lider av än idag). Han umgicks med andra ord hellre med storheter och klassiker än med betongsossar eller tidens bildstormare! Svensken, menade han, var den störste fadermördaren i Europa. Han påpekade att medan fransmän, engelsmän och tyskar fortfarande läste sina klassiska texter ända tillbaka till 1500-talet, så var de i Sverige helt bortglömda eller i bästa fall förpassade till forskarens rum. ”Generation avsvär sig generation.” ”Sverige fasterland, på sin höjd mosterland”, skämtade han träffande.
Som bekant bröt man inte bara med traditionerna inom de vittra vetenskaperna. Det största raseriet skedde inom arkitekturen, och här var det oåterkalleligt. Medan kontinentaleuropas historiska städer låg sönderbombade efter kriget, uppnådde vi samma sak i Sverige på frivillig väg. Något man har reflekterat över, när man reser i Sverige under sommarmånaderna, är att inga turister är intresserade av alla de hus som byggdes under perioden cirka 1940-1980 och i många fall ersatte de historiska byggnaderna eller hela kvarter.