En kulturkanon för Sverige? #2

Den andra boken från vår utgivning som kom med i Sveriges kulturkanon är Linnés reseskildring Lapplandsresa. Detta var Linnés första reseskildring och gjordes innan han blev känd. Den visar på ett ungdomsfriskt sinne och ett geni i vardande. Prosan är så direkt  och omedelbar att man som läsare nästan tror sig vara på plats. De korthuggna vetenskapliga anteckningar och reflektionerna, ofta på latin, framstår tidvis som poesi (vår utgåva innehåller dessutom Linnés egenhändiga teckningar från resan). Ur ett historiskt perspektiv är troligen någon av de andra reseskildringar mer läst. Så här motiverade kommittén sitt val:

Linné är en viktig figur i svensk tradition, hans landskapsskildringar är klassiska.

Linnés reseböcker hör hemma i kanon, detta av många skäl (stil, inverkan, betydelse för att ge de olika svenska landskapen en del av deras identitet osv). Linné är en central gestalt i svensk tradition. Han var vår mest kända naturvetenskapsman, mannen som ordnade naturen. Men
han var också blomsterkungen som skickade ut generationer av svenska skolelever med portörer i handen att under sommarloven samla växter för herbariet och lära sig deras latinska namn enligt Linnés system.

Han skrev 1700-talets vackraste svenska prosa och de bilder han gav av våra landskap är oupplösliga delar av en sorts svensk landskapspatriotism, som alltid gått djupare än den nationella patriotismen.

Att Linné var den svensk som erhöll den främsta platsen i vetenskapernas historia har garanterat hans berömmelse även i hemlandet. Hans lärjungars många botaniska forskningsresor till alla kontinenter har givit honom en plats i globaliseringens vetenskapshistoria.